Social bostadspolitik är oundviklig
Bostadspolitiken har under denna mandatperiod kretsat kring en siffra och ett antagande: en kraftig befolkningsökning kräver 700 000 nya bostäder inom tio år och ökat byggande är den enda lösningen.
Som de privata hyresvärdarnas organisation Fastighetsägarna visar i en ny rapport är denna koppling mellan befolkningsökning och byggande dock kraftigt förenklad. Det ökande byggandet riktas mot de övre segmenten av bostadsmarknaden: premiumsegmentet, normalsegmentet och ”lågprissegmentet”. För det sociala segmentet, de grupper som saknar eget kapital och har bidrag som inkomst, byggs ingenting. För dem ”ligger i stort sett hela bostadsmarknaden på den ort de befinner sig bortom deras möjligheter att efterfråga av egen kraft”.
Problemet är att de övre segmenten växer långsamt medan det sociala segmentet växer snabbt. I Kalmar län, till exempel, var invandringsöverskottet under 2016 större än det totala flyttningsöverskottet. I Kalmar kommun motsvarade invandringsöverskottet 70 procent av flyttningsöverskottet. Det byggs mycket, men för en kundkrets som är mer begränsad än talet om ett allmänt gigantiskt byggbehov indikerar. Denna diskrepans har börjat visa sig i fallande bopriser på marknader som borde vara urstarka, men är också uppenbar i andra änden av spektrumet. Det sociala segmentets behov löses inte av marknaden. Det är här som behovet av en social bostadspolitik uppstår.
Och som så ofta i svensk politik går det till så här: först är förändring omöjlig, sedan är den omöjlig, sedan är den omöjlig igen och till sist har den genomförts utan att någon egentligen har hunnit reagera. Den svenska modellen på bostadsmarknaden har varit den generella välfärdspolitikens; de politiskt styrda bostadsbolagen kallas av denna anledning för allmännytta. Riktade lösningar utöver bostadsbidrag och bostadstillägg har varit uteslutna. Offentligt subventionerade bostäder fördelade enligt ett urvalssystem till hushåll på sociala grunder har bedömts både förkastliga och onödiga.
Sedan kom flyktingvågen och bosättningslagen för nyanlända, och nu finns plötsligt social housing i Sverige. Bostadsministern själv har sagt det. Att Fastighetsägarna förordar en ännu mer uttalad social bostadspolitik, en politik som dessutom ”måste få kosta”, kan tyckas oväntat. Bland förslagen återfinns ökad användning av sociala kontrakt, det vill säga kontrakt där kommunen står som hyresgäst och i sin tur hyr lägenheten vidare, och bostadssubvention till hyresvärdar som hyr ut till ekonomiskt svaga hushåll.
Men det finns en sprängkraft i bostadsfrågorna som har underskattats i byggboomen och högkonjunkturen. Det finns undanträngningseffekter som bara har börjat och provisoriska lösningar som måste ersättas av genomtänkta. Fastighetsägarna är först med att uppmärksamma reformbehovet men kommer att behöva följas av fler - och framför allt av folkvalda, som hittills har tagit en stor risk genom att ignorerat eller nonchalera den bostadssociala frågan.
