Sluta svartmåla Sverige

Ledare Artikeln publicerades

När World Economic Forum nyligen presenterade sin rapport om Global konkurrenskraft fick Sverige idel lovord. Sverige visar ”viktiga styrkor”, med ”effektiva institutioner” och excellent infrastruktur.

När World Economic Forum nyligen presenterade sin rapport om Global konkurrenskraft fick Sverige idel lovord. Sverige visar ”viktiga styrkor”, med ”effektiva institutioner” och excellent infrastruktur. Ekonomin är god, underskott och statsskuld är låga, skola och utbildning är av hög kvalitet och innovationsklimatet får extra pluspoäng. (Sidan 22)
Sverige står sig starkt.
När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i en debattartikel i Dagens Industri skriver om samma rapport kan man tro att han läst ett annat utkast.
Mycket riktigt konstaterar Stefan Löfven att ­Sverige fallit från plats nummer sex till nummer tio i världen, något som Löfven beskriver som ”ett ras”. Men vad statsministerkandidaten inte med ett ord nämner är anledningen, frånsett att hävda att Sverige fallit mest när det gäller forskning, infrastruktur och utbildning. Det är ett stickspår eftersom World Economic Forum inte betonar de faktorerna som orsaker.
Det är högskattesystemet (där hamnar Sverige på plats 119) som måste förändras, enligt ana­lysen. Det är regleringarna på arbetsmarknaden (där hamnar Sverige på plats 59) som måste ­lyftas. Skatter och arbetsmarknad är de två faktorer som nämns som problematiska för den svenska konkurrenskraften. Om ingen märkt det vill rödgröna partier ytterligare höja skatter och införa fler regleringar på arbetsmarknaden. Tvärtemot World Economic Forums rekommendationer.
Stefan Löfven ger en milt sagt tendentiös bild av den internationella jämförelsen av Sverige i syfte att svärta ner regeringens ekonomiska ­politik.
Det är inte första gången. När Magdalena Andersson tillträdde som S-politisk talesperson var tonläget annorlunda. Då fick regeringens ­agerande under den ekonomiska krisen mest beröm. Nu hävdar S-ledningen att Sverige ”rasar” i internationella undersökningar och i valrörelsen är budskapet att regeringen lånar till skattesänkningar. På nätet finns en skuldklocka där man kan se hur statsskulden ökar minut för minut. Men statsskulden är i kronor räknat ungefär lika stor i dag som 2006. Sedan dess har ekonomin blivit större.

Med ekonomisk tillväxt har statsskuldens andel av BNP minskat, från 45 till 36 procent. Skuldklockan framstår också som något av ett självmål. Om Magdalena Andersson anser att det är fel att låna till skattesänkningar, måste hon förklara varför det vore rätt att söka finansiering till en tredje pappamånad och ökat barnbidrag på den internationella finansmarknaden.

Samma mörka nyans återkommer när Socialdemokraterna målar upp bilden av att ”något har gått sönder” i välfärden. Den korresponderar dåligt med det egentliga tillståndet på vårdcentraler och äldreboenden.
Det är många som glömt bort att Sverige kommit ur finanskrisen som en rikare nation. Sysselsättningsutvecklingen är god. Regeringar i omvärlden har genomfört stora neddragningar på försvar och kultur för att klara budgetmål. Inte Sverige. Kanske är det den starka ekonomiska utvecklingen som lett till stödet för signalpartier i opinionen, medan möjliga regerings­bildare straffas.

Vi upplevs ha råd att prioritera annat än poli­tikens kärnområde, ekonomi, sysselsättning och välfärd. Men utan stabil internationell konkurrenskraft får Sverige ingen trygg ekonomi. Då lär humaniteten komma i kläm. Liksom miljö och välfärdsambitioner. Och vilken kultur ska ett avskalat försvar, försvara?
World Economic Forum har ytterligare en parameter när det gäller konkurrenskraft: Politisk instabilitet. Det är mer begripligt att den statsministerkandidat som saknar ett trovärdigt regeringsalternativ valde att inte ta upp den aspekten på det framtida innovationsklimatet.