Sluta älta obetydligheter
I går konstaterade riksdagsmannen Hans Hoff (S) att rosenröda Aftonbladets nya politiska chefredaktör och resten av ledarredaktionen borde ”på ett positivt sätt delta i samtalet om vem som är rätt kvinna eller man att leda Socialdemokraterna – inte fortsätta sina negativa artiklar om olika personer.”
I konkurrenttidningen Expressen går riksdagsledamoten Monica Green till attack mot Margareta Winberg under rubriken ”Svikaren Winberg sänker S-kvinnor”. ”Svikaren” förespråkar en man, närmare bestämt Per Nuder, istället för att stötta duktiga S-kvinnor som Ylva Johansson och Veronica Palm, enligt Hägg. Varför Johansson och Palm behöver stöttas extra mycket är obegripligt, särskilt om de nu är så duktiga på egen hand.
Bägge dessa artiklar illustrerar en enda sak; Socialdemokraterna saknar sjukdomsinsikt. I?stället för att sträva efter modernisering av en stagnerad politik fokuserar man på att smutskasta och skylla ifrån sig, man sparkar uppåt och neråt, men ändå står man mest still.
Men tyvärr, det är inte Aftonbladets kritik av gråsossen Sven-Erik Österberg eller råfeministen Margareta Winbergs beslut att lyfta fram Nuder som avgör.
Inte heller går det att fortsätta att hävda att Mona Sahlin förlorade valet för att hon är kvinna. Valet förlorades för att politiken saknade substans. Att påstå något annat är att tillmäta Sahlin lite väl stor betydelse.
Jag har sagt det förut och lär få säga det igen. Mona Sahlin är det tyngsta argumentet mot könskvotering. När hon valdes 2007 var det mot bakgrund av att den dåvarande valberedningen klargjort att det var dags för en kvinnlig partiledare. Det resulterade i att kandidater av fel kön i ett slag förklarades ointressanta.
När favoriten Margot Wallström avböjde valberedningens förfrågan återstod att leta bland övriga kandidater av rätt kön. Därmed gjordes kvinnor utbytbara mot varandra samtidigt som de degraderades till representanter för sitt kön.
Frågan som infinner sig är hur en kvinna som Monica Green, som säger sig vara för jämställdhet, kan argumentera för särlösningar baserade på kön – det är ju ett tecken på ojämställdhet i sig. För visst är det pikant att så många av de som drömmer om lagstadgad könskvotering i näringslivet samtidigt erkänner att Sahlin valdes för att hon är kvinna – och att samma omständighet blev hennes fall?
Det var ju tack vare kvoteringen som frågan om Sahlins kompetens blev obetydlig! De objektiva kriterierna blev ju sekundära först när könskravet gjordes primärt. Ändå fortgår samtalet bland många feminister som konsekvent vägrar att inse att det de menar Sahlin utsattes för är exakt detsamma som alla kvinnor i näringslivet skulle utsättas för om det blev lag på könsbaserad rekrytering till styrelser.
Kvinnor behöver inte stöttas mer än män. Och skulle det vara så kan de väl likväl stöttas av någon av motsatt män? Varför måste Margareta Winberg stötta kvinnor som hon uppenbarligen betraktar som sämre kandidater bara på grundval av att de råkar ha samma kön som hon själv? På vilket sätt gynnar ett sådant tankesätt jämställdheten i samhället?
Socialdemokraternas kris fördjupas för var dag som går. Partiet har inte råd att begå samma misstag ännu en gång. De har inte råd att ägna sig åt genuscertifierad symbolpolitik. Nu behövs en ledare som vill och kan, någon som drivs av en politisk övertygelse, någon som vill förändra. Inget av detta har med kön att göra. Kompetensen är, tack och lov, nämligen alltid könlös.
AT
