Skillnader inget att vara rädd för
Den svenska skolan ska främja alla barns och elevers utveckling. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Så något är uppenbarligen fel när en grupp konsekvent presterar sämre än en annan: de uppnår gymnasiebehörighet i lägre utsträckning, de fullföljer gymnasieutbildningen i lägre utsträckning och de presterar sämre på nationella prov.
Det handlar om pojkar, vars relativt sett svaga skolresultat nu har föranlett Sveriges kommuner och landsting (SKL) att ge ut skriften Se, förstå och förändra: Att motverka könsskillnader i skolresultat. Kommunerna är den otvivelaktigt största aktören i detta sammanhang: 85 procent av alla elever i grundskolan går i kommunala skolor, och 73 procent av gymnasieeleverna. Om den svenska skolan som helhet inte lever upp till skollagens krav på att alla elevers utveckling och behov ska räknas, är det i hög grad kommunerna som fallerar.
Så det hade varit rimligt om SKL intresserade sig för alla faktorer som bidrar till misslyckandet när nu kommuner och skolor ska inspireras till att ta itu med problemet. Tyvärr gör man inte det. Könsskillnader uppstår, fastslås det med hänvisning till ”forskningen”, i ett komplext samspel ”mellan samhälleliga och kulturella faktorer”. Biologiska faktorer spelar underförstått ingen roll alls.
Så har det inte alltid låtit. När Skolverket 2006 undersökte precis samma fråga, gjordes ett experiment för att ta hänsyn till att pojkars mottaglighet för komplex inlärning i genomsnitt inträffar vid en senare tidpunkt. Resultatet blev att mellan 30 och 40 procent av skillnaderna mellan pojkar och flickor försvinner när pojkarnas biologiska ålder tilläts öka med ett år. ”Det är rimligt att anta att pojkarnas långsammare utvecklingstakt får effekter som kan avläsas långt efter skolstart”, skrev Skolverket.
Även Delegationen för jämställdhet i skolan intresserade sig för frågan, som bland annat diskuterades av hjärnforskaren Martin Ingvar i en rapport 2010. Ingvar kom till följande slutsats: ”Det finns skillnader mellan könen avseende kognitiv funktion, emotionell reglering, och mognadstakt. Dessa skillnader har inte enbart sociala orsaker. Det är tydligt att dessa skillnader ställer krav på skolans arbetssätt om man vill att skillnader i skolprestation mellan könen inte ska tillta ytterligare.”
Som Ingvar dock påpekade förekommer det att man arbetar tvärtom: tidig introduktion av moment där den egna förmågan att styra sin kunskapsinhämtning gynnar de barn som är tidigt mogna i koncentration och uppmärksamhet, vilket innebär att flickors anpassning systematiskt gynnas.
Detta beskrevs av delegationens ordförande. nuvarande utbildningsministern Anna Ekström, som ”nyttig kunskap inom ett område där forskningen går snabbt och kunskapsläget ständigt förändras”. Så snabbt kan forskningen dock inte ha gått så att allt Ingvar skrev har blivit irrelevant.
Att tala om biologiska skillnader kan, som redan Skolverket noterade 2006, vara laddat. Det kan också skapa dålig stämning i ett samtalsklimat där det råder konsensus om att påverkbara faktorer som normer och kultur också förklarar allt. Men det borde stämma till eftertanke att trots årtionden av normkritik och ifrågasättande av stereotyp maskulinitet har pojkars skolresultat inte förbättrats.
