Självmål när kommunala bolag stödjer elitidrott

Ledare Artikeln publicerades

Oklarheter kring allmännyttiga bolags sponsring påpekas i ny studie.

Elitfotboll med stöd av kommunala bostadsbolag: Östersunds FK-Kalmar FF.
Foto: Robert Henriksson/TT
Elitfotboll med stöd av kommunala bostadsbolag: Östersunds FK-Kalmar FF.

När ett Kifabläge påannonseras på Guldfågeln Arena, ställer sig nog de flesta frågan om frisparken för Kalmar FF ska gå i mål. Men en annan fråga kan också ställas: vad syftar denna sponsring till? Blir man som åskådare mer benägen att hyra en näringsfastighet, och är det i så fall positivt?

Kommunala bolag som det av Kalmar kommun helägda Kifab sponsrar idrott och evenemang i stor skala, men riktlinjerna är oklara och det saknas såväl direkt verkande lagstiftning som forskning på området. I en intressant ny studie av forskarna Gissur Erlingsson och Joakim Hessling från Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet påpekas att gråzonen där sponsring från kommunala bolag till enskilda föreningar utövas skapar särskilda risker: gränsen mellan det allmänna, civilsamhället och det privata företagandet luckras upp.

I ett extremfall som Östersund kunde det kommunala bostadsbolagets chef samtidigt leda fotbollsklubben som sponsras av bostadsbolaget. Men forskarna från Linköping har även funnit avtal där motprestationerna för kommunala bolags sponsring har varit sådant som säsongsabonnemang, gratis biljetter och VIP-biljetter. Fördelarna riktas här till ledningar och anställda, inte till allmänintresset eller kommunmedborgarna. ”Det torde vara svårt att driva hem argumentet att det finns ett allmänt kommunalt intresse i att bolagens toppskikt och/eller anställda får entrébiljetter”, skriver forskarna.

Det finns inga direkta förbud mot att kommunägda bolag agerar som sponsorer. Men nog behövs det en principiell diskussion. Syftet med att driva bolag i kommunal regi är att de ska vara allmännyttiga. I allt deras agerande bör allmännyttan stå i centrum, det vill säga den positiva effekten för hela kommunen och dess invånare. Om bolagen tecknar sponsoravtal ställer de dessutom ännu högre krav på insatsen: sponsring är inte det samma som stöd utan ett ”avtal till ömsesidig nytta”, som det har definierats av revisionsbyrån PwC. Bolagets motpart ska tillhandahålla ett marknadsföringsvärde som motsvarar sponsorns ekonomiska insats.

Här blir det dock problematiskt ur just kommunala bolags perspektiv. Varför behöver ett kommunalt bolag egentligen marknadsföra sig? Kommunala bolag ska i regel inte ha vinst som överordnat mål och i regel inte heller verka på öppna och konkurrensutsatta marknader. Men sponsring är en form av marknadsföring, ”och marknadsföring måste betraktas som ett verktyg för bolag att kapa åt sig en större del av en marknad” som forskarna från Linköping uttrycker det. I avtalet mellan Kifab och KFF står uttryckligen att syftet är att öka försäljning. (Sponsringsbeloppet är dock sekretessbelagt.) Ett kommunalt bolag som måste marknadsföra sig för att hävda sig mot privata aktörer i konkurrensen om kunderna har ett ganska svagt existensberättigande.

Om det kommunala bolaget å andra sidan saknar behov av marknadsföring, och heller inte får någon marknadsföring motsvarande den ekonomiska insatsen, borde sponsringen snarare kallas föreningsstöd. Och då kan det lika gärna gå via kommunen - där det både kan ställas mot alla andra föreningars behov av stöd och komma till stånd genom en öppnare och mer transparent process. Sponsring löper hög risk att framstå som ett förtäckt föreningsstöd.