Särintresset RFSL
De kan vara socialister, liberaler, konservativa eller något annat, de kan vara kristna, muslimer, ateister eller något annat, de kan vara normkritiska eller traditionella eller något däremellan. Den sexuella läggningen kan vara den avgörande faktorn för deras politiska ställningstagande, men den kan också spela lika liten roll som den gör för de flesta heterosexuella.
Därför är det vanskligt att poängsätta partiernas "inställning till hbtq-frågor". Ändå har RFSL gjort detta, och presenterade rapporten "Riksdagsval under regnbågen" när Prideveckan startade i Stockholm i går.
Om svensk lagstiftning diskriminerade hbt-personer vore det enklare att mäta partiernas "hbt-vänlighet". Men lagen innehåller samkönade äktenskap, rätt för samkönade par att adoptera och för lesbiska par att insemineras, samt förbud mot att diskriminera eller hetsa mot hbt-personer. När formell likabehandling mer eller mindre är uppnådd så väljer RFSL att mäta partiernas inställning till mer udda frågor, där det inte alls är säkert att alla hbt-personer delar RFSL:s uppfattning.
Till exempel finns det sannolikt hbt-personer som av religiösa eller feministiska skäl inte vill tillåta surrogatmödraskap (när en kvinna bär och föder barn för annans räkning). Många liberala hbt-personer säger förmodligen nej till en folkhälsolag, för att de uppfattar en sådan som förmyndaraktig och utanför statens kärnuppgift. Liberala hbt-personer kan också ha en annan syn än RFSL på diskriminerings- respektive hetslagstiftningen; i stället för att utöka hbt-personers rättigheter kan de av principiella skäl vilja ersätta sådana särbehandlande lagar med lagar som är lika för alla.
RFSL vill avskaffa plikten för hiv-smittade att informera om sin smitta före sex. Kanske tycker vissa hbt-personer att informationsplikten tvärtom ökar tryggheten? Många religiösa hbt-personer kan säkert vara skeptiska till RFSL:s vilja att tillåta embryodonation. Och de hbt-personer som delar RFSL:s syn på surrogatmödraskap, eftersom de vill leva i kärnfamilj och slippa dela föräldraskapet med en eller flera andra vuxna, de kan i stället vara oförstående inför RFSL:s krav på att tillåta fler än två vårdnadshavare.
Den lista med hbtq-krav som RFSL använt för att ranka partierna är med andra ord ideologiskt spretig. Det borde vara näst intill omöjligt för ett parti med en konsekvent ideologisk linje att samtidigt vara så förmyndaraktigt, liberalindividualistiskt och förtjust i särbehandlande lagstiftning att man håller med RFSL på alla punkter.
Föga förvånande kommer Miljöpartiet närmast. Om det beror på att MP anpassar sig efter RFSL eller tvärtom får vara en öppen fråga. Föga förvånande slog många medier stort upp att MP är det "hbtq-vänligaste" partiet.
Färre medier uppmärksammade att miljöpartisten Mikael Trolin nyligen försvarade sin rätt att kalla moderaten Hanif Bali för "husneger" (SVT Opinion 17/7). Men dessa fenomen bör diskuteras tillsammans. Att säga att rasifierade personer ska hålla sig till vissa partier, annars är de "husnegrer", är ett utslag av samma identitetspolitiska tänkande som RFSL visar när de talar om vilka partier som är bra och dåliga för hbt-personer.
Medierna gör en miss när de tar RFSL för en objektiv representant för alla hbt-personer i Sverige, och inte ett särintresse med egen politisk agenda. Om medierna vore "normkritiska" skulle de inse att alla hbt-personer inte tycker likadant om normkritiken. En del hbt-personer vill bara leva monogama "villa-vovve-Volvo-liv", fast samkönat. De osynliggörs av både RFSL och svenska medier.
Marika Formgren
