Samarbetsregeringens upplösning

Ledare Artikeln publicerades

I utfrågningen av Isabella Lövin framgick att det inte finns något rödgrönt regeringsalternativ.

På kollisionskurs med S: Isabella Lövin (MP).
Foto: Jessica Gow/TT
På kollisionskurs med S: Isabella Lövin (MP).

Miljöpartiet och Socialdemokraterna har i grunden inte mycket gemensamt. Det har den sittande regeringen visat med all önskvärd tydlighet, och det framgår varje gång regeringsföreträdare ska beskriva samarbetet.

Söndagens utfrågning av MP-språkröret Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat, underströk ännu en gång att det rödgröna block som brukar redovisas i opinionsmätningarna i själva verket inte existerar.

Oförenligheten har blivit som allra tydligast i den så kallade gymnasielagen, den lag som ska ge en begränsad grupp asylsökande en ny chans till uppehållstillstånd. Ur S-perspektiv är lagen klart förtroendeskadlig - den undergräver statsministerns budskap om att ett nej ska vara ett nej.

Ur MP-perspektiv är lagen ännu sämre, eftersom en stor del av målgruppen sannolikt inte kommer att få arbete inom sex månader efter slutförda studier och då måste lämna landet hursomhelst. Att stå får ordning och reda kommer då att kosta på ordentligt.

Under utfrågningen visade sig också att det saknas samförstånd om migrationspolitikens riktning. Lövin ansåg att Sverige kan ta emot fler asylsökande än idag, Löfven har sagt att nivån måste ner ytterligare från dagens.

Med tanke på att den tillfälliga lagstiftningen avsågs ligga på EU:s miniminivå är det inte svårt att se framför sig problemen när S och MP eventuellt ska komma överens om nya regler. Att döma av Lövins svar är Miljöpartiet den enda parten i samarbetet som står för medmänsklighet.

Men också i miljöpolitiken, i det som brukar kallas vår tids ödesfråga, går partierna isär. Socialdemokraterna kan glädjas över starka BNP-siffror, även när ökningen beror på att försäljningen av bensin- och dieseldrivna bilar ökar starkt.

Miljöpartiet är ett i grunden tillväxtkritiskt parti. Lövins språkrörskollega Gustav Fridolin har beklagat att MP i regeringsställning inte har förmått blåsa liv i drömmen ”om ett annat samhälle där vi inte mäter välstånd i konsumtion och prylar”. Den drömmen möter ingen förståelse i socialdemokratiska led.

I mötet mellan partiernas ingångsvärden har det uppstått lika märkliga hybrider som på migrationsområdet. Regeringen har gått in hårt för subventioner, även av produkter som hade klarat sig alldeles utmärkt på en fri marknad. Den vill bygga höghastighetståg mellan Sveriges storstäder, en åtgärd som skulle bli klimatneutral på väldigt lång sikt men klart negativ i det nu som Miljöpartiets alarmistiska valkampanj handlar om.

Regeringen satsar därtill stort på privat ägande av bilar - nu genom bonus-malus-systemet. Den stimulerar därmed i praktiken bilkörning eftersom åtgärder som minskar körsträckan inte belönas. Och den har satsat på energieffektivisering av hus i utsatta områden, inte för att behovet där var ovanligt stort utan för att det var där partiernas respektive varumärkesbyggande strålade samman. Satsningen har blivit ett fiasko.

Miljöpolitiken blir genom det dysfunktionella samarbetet mellan S och MP dyrare och sämre. Tar man miljön på allvar kan man inte önska en fortsättning.

Det var ett ödesdigert misstag av Alliansen under valrörelsen 2014 att börja resonera som om det verkligen fanns ett regeringsalternativ bestående av S, V och MP. När valresultatet blev som det blev återstod inget annat än att släppa fram detta alternativ - och resten är en rätt beklämmande historia.

Tidigare utfrågningar: