Salvelägret var aldrig någon god lösning

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Mats Holmertz

Ingen kan vara oberörd när Salvelägret i Kalmar stängdes under onsdagen. Men lägret riskerade att permanenta problem i stället för att lösa dem.

Reaktionerna var dämpade hos de EU-migranter från Rumänien som under onsdagen fick lämna den tidigare av kommunen anvisade lägerplatsen utanför Kalmar.

Att tillvaron som tiggare av mynt i Kalmar föredragits framför livet i Rumänien säger mycket om förhållandena i hemlandet där den romska minoriteten är utsatt för systematisk diskriminering. Någon lösning på den sociala problematiken var dock aldrig Salve. Kalmar var en av få kommuner som anvisade plats till EU-migranterna.

Tvärtom. Salve löste inte några problem utan skapade nya. Lägret blev en magnet för tiggare. En verksamhet som i längden aldrig kan lyfta gruppen ut ur fattigdom och misär.

    Detta var inte bara olämpligt utan kanske också i strid med svensk lag. Kalmars S+C+V-majoritet vände sig först mot S-regeringens samordnare, Martin Valfridsson, och agerade akut först när räddningstjänsten pekade på brandrisker.

    Martin Valfridsson konstaterade tidigt att kommunalt anvisade platser till särskilda grupper saknar stöd i lagstiftning. Kommunens uppdrag sträcker sig till att erbjuda akut nödhjälp. Att ignorera lagens bokstav och anda urgröper också förtroendet för den offentliga maktutövningen. Att en kommunal camping skulle minska antalet illegala bosättningar på privat mark är också ett dåligt argument för att upprätthålla lag och ordning.

    Regler gällande tiggande, avhysningar och kontroller är inga recept för att bekämpa fattigdom, heter det ofta. Visst, vissa kräver "hårdare tag" utan någon omsorg om människorna.

    Men tiggande, illegala bosättningar på privat mark eller kommunala läger är heller ingen väg ut ur fattigdomen för den historiskt utsatta gruppen.