Säg samma sak också till de svenska väljarna
När Försvarsberedningen diskuterar militära samarbeten understryks det arbete som sker inom EU. Det är av ”stor betydelse att EU:s förmåga stärks”, sammanfattas det och beredningen konstaterar att Sverige ”mer aktivt” bör påverka dess vidare utveckling. Innebörden är alltså att den svenska regeringen inte varit tillräckligt aktiv när det gäller att deltaga i det ”formativa” skeendet som samarbetet befinner sig i.
Bakom formuleringarna står också de socialdemokratiska ledamöterna i beredningen liksom Miljöpartiets. Det tyder på integritet. Men det långa avståndet mellan de säkerhetspolitiska diskussionerna på analys- och beslutsnivå och budskapen till väljarna känns igen från den svenska historien.
I valrörelsen lyser frågorna nästan helt med sin frånvaro. Socialdemokraterna nämner det säkerhetspolitiska samarbetet med en mening i sitt manifest och med noll ord i debatter och föredrag. Miljöpartiet som står bakom beredningens formuleringar har en annan inriktning i sin EU-politik där säkerhetspolitiken handlar om allt annat än militärt samarbete.
Därmed reflekterar inte valrörelsen samarbetets egentliga utveckling.
Försvarssamarbetet är nu inte den enda tunga sakfrågan som är struken från agendan när”kampen mot extremismens ” prioriteras, men det är ett av områdena där det råder blocköverskridande enighet om mer samarbete. Parlamentet har också om än en begränsad så en växande roll på området med bland annat sitt budgetansvar och kontrollmakt.
Tystnaden medför också att bilden av ett val mellan ytterligheter får fäste. Vänsterpartiets ”nej till EU-armé ställs mot den franska hållningen sedan president de Gaulles tid om att skapa ett fransk-europeiskt försvarssamarbete som stärker oberoendet gentemot USA. Sedan brukar Frankrike aldrig ge avkall på sin militära suveränitet och för övrigt sätter republikens män en ära i att inte förlita sig på andra staters underrättelsetjänster. Det är svårt att tro att Pars verkligen vill underordna sig Bryssel när det gäller försvar.
Socialdemokraterna har svårt att försvara logiken att först avfärda en Natoanslutning för att sedan förstärka samarbetet med EU-länder - varav de som är militärt betydelsefulla - är Natomedlemmar.
Det kan vara en anledning till att frågan fasats ut. Men de partier som annars öppet och tydligt talat om betydelse av säkerhet i samverkan missade chansen att lyfta frågan om det försvarspolitiska samarbetets framtida utveckling. Det var att göra både valrörelsen och svensk säkerhet en otjänst.
