Säg aldrig, aldrig Mona Sahlin!

Ledare Artikeln publicerades

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång!

Och det gäller också passivt inflytande." Orden yttrades av Mona Sahlin i inledningstalet vid partikongressen den 28 oktober år 2009. De upprepades ett oräkneligt antal gånger i syfte att dels skrämma väljarna till lydnad och därmed lägga grunden för en stabil parlamentarisk situation, dels som ett sätt att ingjuta förtroende för det rödrödgröna regeringsalternativet. Det gick sådär.

De som tog Sahlin på ordet har sedan dess nog fått sig en rejäl näsknäpp. I torsdags valde Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna om besparingar i regeringskansliet. Inget varar för evigt, som bekant.

Beslutet innebär att en besparing på 300 miljoner kronor ska genomföras under nästa år. Regeringen befarar att en sådan besparing kan leda till att 300 anställda personer i regeringskansliet måste varslas om uppsägning samtidigt som flera ambassader kan behöva stängas. Enligt UD kan bland annat ambassaderna i Bryssel, Buenos Aires, Hong Kong, Alger och Pyonyang ligga i farozonen.

Världen står inte och faller med detta enskilda beslut. Tvärtom kan det vara klokt att se över kostnaderna och sträva efter att öka nyttan och effektiviteten. Kanske kan diskussionen om hur en modern utrikesförvaltning ska bedriva sin verksamhet, hur 2000-talets diplomati behöver utvecklas, ta sin början just här.

Nej, det riktigt anmärkningsvärda är att Sahlin anklagade Fredrik Reinfeldt upprepade gånger för att hypotetiskt kunna göra sig skyldig till det hon bara tre månader efter valet nu själv gjort.

I och med torsdagens omröstning har Sverigedemokraterna för första gången äntrat scenen och nyttjat den vågmästarroll väljarna tilldelat dem. Symboliken i handlingen talar sitt tydliga språk: regeringen ska leva i osäkerhet, Sverigedemokraterna ska tillerkännas vederbörlig respekt för den maktposition de innehar.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det fel att in absurdum sträva efter att utestänga Sverigedemokraterna ur den politiska processen. Alla partier har ett ansvar gentemot de väljare som lagt sitt förtroende på dem. Det ansvaret handlar om att driva den politik som man tror är bäst för landet, inte att rösta på någon annans i syfte att utesluta en tredjes.

Om man godtar den premissen blir följdfrågan om Mona Sahlin hade något val? Måste oppositionen inte få rösta som den vill, utan att ständigt beakta att Sverigedemokraterna kan tänkas vilja detsamma? Naturligtvis. Det är just av den anledningen som det borde ha varit självklart för Sahlin att inte uttala sig som hon gjorde före valet.

AT