Så ensamma är vi inte i Sverige

Ledare ,
Foto:

I Sverige behövs inte männen, människor dör ensamma och svenskarnas självständighet gör deras liv tomma och meningslösa.

Artikeln publicerades 14 januari 2016.

Så kan man sammanfatta Erik Gandinis film The Swedish Theory of Love, som haft premiär i dagarna. Filmen tar sin utgångspunkt i 1972 års sociala ingenjörskonst, uttryckt i Olof Palmes tal på den socialdemokratiska partikongressen det året. Individen skulle frigöras från familj och släkt. En avgörande punkt i denna förändring var kvinnors ekonomiska frigörelse. Genom att samhället ombesörjde barn- och äldreomsorg fick kvinnor möjlighet till självförverkligande. Människor är självständiga individer och inte ”ett bihang till en försörjare” som Palme uttryckte det. Reformerna omdanade det svenska samhället och banade väg för världens mest jämställda land.

Nu kan man ha invändningar mot statsideologiska ingrepp ända in i kärnfamiljen, men att reformerna bidrog till en för både samhälle och individ positiv utveckling, då kvinnors deltagande integrerades i arbetslivet, står klart. Valmöjligheter och ekonomisk frihet har direkt utfall på hur en individ mår.

Genom att följa ett antal personer, som tjänstemän på Skatteverket och en emigrerad läkare, tonar bilden av Sverige fram. Den individuella frigörelsen och de västerländska frihetliga värdena framställs som hot mot möjligheten att leva ett autentiskt liv. Det är en mix av kulturrelativism, exotisering av andra kulturer och ett masochistiskt förhållningssätt till den egna. Sverige och svenskarna beskrivs som ensamma, tystlåtna, i avsaknad av känslor och livsfärdigheter.

I Sverige finns förvisso ensamhet och nöd, men skildringen av den isolerade svensken blir inte djupare än en nidbild. En lärare för nyanlända beskriver att svenskar bara vill ha korta svar på sina frågor och inte är intresserade av diskussioner. Svenskar tänker inte på sin bror eller sin mamma, menar hon. Det här är generaliseringar och fördomar. De flesta är djupt engagerade i sina närmaste. Inte sällan kvinnor tar stort ansvar för barn samt egna och andras sjuka släktingar. Så till den grad att de är överrepresenterade i sjukskrivningstalen för utmattning.

Vad ökningen av ensamma som hittas döda i sina hem egentligen säger, är svårt att avgöra. Men att en ökning skett tas i filmen till intäkt för att det är vår självständighet som gör oss saknade av absolut ingen.

Själv har jag lång erfarenhet av att arbeta med sörjande i samband med dödsfall. Jag kan bara påminna mig något tillfälle under alla år i storstadsförsamlingar som det inte gick att hitta en anhörig eller vän, och vid några tillfällen hittades den döda efter lång tid. Att dra slutsatser från undantagen är vanskligt.

Publiken får även möta en kirurg som utvandrat till Etiopien. Där uträttar han stordåd som läkare, vilket är hedervärt. Men den exotiserande föreställningen att fattiga är lyckligare än dem som har allt, hade gärna fått utelämnas.

Individualism är ett tveeggat svärd. Den har skapat frihet och välstånd, men kan även invagga människor i den falska föreställningen att vi inte är beroende av varandra. Det är ett viktigt tema att borra i. Men The Swedish Theory of Love bidrar inte till fördjupning. Filmen stämmer in i kulturrelativismens förakt för den skattebetalande och systembärande medelklassen, som är ganska nöjd med livet och fredagsmyset.