Rösta på C - få vänsterpolitik
Mycket vänsterpolitik har det varit, ännu mer ska det bli - och tydligen med de centerpartistiska väljarnas välsignelse. Måndagens allmänpolitiska debatt i Kalmar kommunfullmäktige var kanske så upplysande i övrigt men på denna punkt blev verkligen alternativen tydliga. Centern har på förhand bestämt sig för att söka fortsatt förtroende tillsammans med Socialdemokraterna - och på köpet kommer då Vänsterpartiet.
På detta sätt besvarar de tre partierna en fråga som de själva beskriver som grundläggande, nämligen vilka de vill styra tillsammans med: varandra. Den andra grundläggande frågan - vad vill göra? - hänger dock i luften.
Centerns kommunalråd Ingemar Einarsson tog i debatten en fråga som alldeles avgörande för Kalmars framtid, nämligen näringslivets utveckling och i synnerhet förutsättningarna för små och medelstora företag. Visserligen har Centerpartiet generellt profilerat sig som stora optimister men förhoppningen att Vänsterpartiet skulle brinna för Kalmar kommuns näringsidkares framtid är av allt att döma grundlös. I det program som de tre partierna har författat tillsammans nämns företagandet med en enda mening. Det enda som framkom av debatten är att Vänsterpartiet säger nej till alla privata inslag i offentlig verksamhet.
Vad partierna däremot tycks ha gemensamt är inställningen att allt kan och får kosta mer. Av varningarna från Sveriges kommuner och landsting om att finansieringen av offentliga åtaganden blir svår att klara framöver märktes ingenting vid kommunfullmäktige. Befolkningens åldrande nämndes bara en passant. Att Kalmar kommun enligt den senaste demografiska prognosen kommer att ha 38 procent fler personer i åldern 80+ om tio år, det åldersspann som innebär de största kostnaderna för det allmänna, men bara sex procent fler i yrkesverksam ålder verkar inte vara ett problem för någon. Enligt Vänsterpartiets kommunalråd Bertil Dahl har vi ”en ganska ung kommun”.
Till och med integrationen går enligt den styrande majoriteten galant - Einarsson hävdade att Sveriges demografiska utmaningar till betydande del alltid har lösts genom invandring, och kommunstyrelsens ordförande Johan Persson framställde inrikes födda svenskar som en större kostnad för det offentliga än redan vuxna invandrare. Om de förra tar 27 år att få ut på arbetsmarknaden, tar de senare numera bara fem. ”Då kan vi börja räkna pengar.” Det är inte utan att man undrar varför Perssons egen partiledare Stefan Löfven drar i den migrationspolitiska nödbromsen när det är svenska barn och ungdomar som skapar de ekonomiska utmaningarna.
Den ende av den styrande majoritetens företrädare som talade om förnyelse, och inte bara att genomföra en ny mandatperiod i exakt samma stil som den innevarande, var omsorgsnämndens ordförande Michael Ländin. Han utlovade otroliga förändringar, ett ”jättesprång”, en helt digitaliserad omsorg och möjligen något till.
Det är helt i linje med vad SKL framställer som ett oavvisligt krav. Offentlig verksamhet måste förnyas. Men det är också helt på tvärs med vad majoriteten förespeglar i övrigt och sannolikt helt på tvärs med vad Vänsterpartiet kan tänka sig att ställa upp på. Vad ”mer vänsterpolitik” skulle betyda blev förvisso aldrig tydligt men kraftiga besparingar och mer individuellt ansvar var det sannolikt inte.
Att man får en S-V-C-koalition om man röstar på något av partierna i höstens kommunalval framgick tydligt av den allmänpolitiska debatten. Men vad man egentligen får för slags politik lämnades öppet. En centerpartistisk väljare kan få det säregna privilegiet att rösta fram utpräglad vänsterpolitik - vars genomförande dock kan omintetgöras av Socialdemokraternas digitala jättesprång.
