Rödgrön sistelärarreform

Ledare Artikeln publicerades
Regeringens skolpolitik, här företrädd av skolminister Fridolin, har gett sämre klimat.
Foto:TT
Regeringens skolpolitik, här företrädd av skolminister Fridolin, har gett sämre klimat.

Lärarlönelyftet har skapat splittring i lärarkåren och försämrat lärares motivation.

När lärarlönelyftet, en satsning på tre miljarder för höjda löner till delar av lärarkåren, presenterades mötte den kritik från den svenska modellens försvare. Både LO och Svenskt näringsliv avrådde från statlig inblandning i lönebildningen; den senare organisationen varnade rentav för förödande konsekvenser.

Dessa tycks ha uteblivit, men andra negativa följder har blivit desto tydligare. I en ny granskning från Riksrevisionen påpekas det som många lärare redan har vittnat om: lönerna har onekligen höjts, men till priset av försämrat samarbetsklimat. Rektorer och huvudmän som har intervjuats vittnar om att det har "skapats en jargong mellan lärare om att det finns förstelärare, 'andrelärare' och 'tredjelärare', 'sistelärare' eller liknande benämningar". Vad som händer med motivation och sammanhållning i ett sådant läge är lätt att räkna ut.

Somligt kanske kan avfärdas som gnäll från sämre presterande lärare. Att inte alla skulle jubla över att ett mindre antal fick höjd lön var rätt självklart. Men två saker i regeringens så kallade reform gör att missnöjet inte kan avskrivas som avundsjuka.

Den ena är godtyckligheten. På formella grunder är nästan alla Sveriges behöriga lärare berättigade till lönelyftet, men så mycket pengar avsatte inte regeringen.

De lärare som verkligen fick lönelyftet fick en substantiell höjning i förhållande till sin tidigare lönenivå, medan de andra i allmänhet inte fick något. Lärarlönelyftet uppfattas "som en belöning för en tidigare utförd prestation" – utan att det var klart vilken prestation som åsyftades. Huvudmän och rektorer anser att lärarlönelyftet har påverkat inte bara sammanhållningen mellan lärarna utan också arbetet i arbetslag. Det var att vänta när halva laget underförstått utsågs till B-lag.

Den andra är att reformen följde tätt på alliansregeringens införande av karriärtjänster. Den rödgröna regeringens reform omfattade i stort sett samma lärare som redan hade omfattats av karriärstegsreformen, som även den medförde kraftiga lönehöjningar. När förstelärare även får lärarlönelyft drar de ifrån ordentligt lönemässigt; om de å andra sidan utesluts från lärarlönelyftet undermineras idén att större pedagogiskt ansvar ska åtföljas av högre lön.

Oavsett vilken väg huvudmännen har valt har den rödgröna regeringens reform lett till att legitimiteten för karriärstegsreformen har undergrävts. Det var just med sådana tvära kast som skolminister Gustav Fridolin lovade att inte styra den svenska skolan.

Till skillnad från lärarlönelyftet går dessutom förstelärarsystemet att förklara. Karriärtjänsterna är särskilda tjänster som alla lärare har möjlighet att söka. Tjänstinnehavaren ska verka för den pedagogiska utvecklingen på hela skolan. Det rör sig om framåtsyftande verksamhet, inte om ett slags bonus för tidigare utförda arbetsinsatser. Löneskillnader "bör uppfattas som rättvisa för att verka motiverande", som Riksrevisionen skriver. Denna elementära sanning bortsåg den rödgröna regeringen ifrån.