Riskabel signalpolitik

Ledare Artikeln publicerades
Centerledaren Annie Lööf vill finansiera höghastighetsbanor med lån.
Foto:TT
Centerledaren Annie Lööf vill finansiera höghastighetsbanor med lån.

Centerns förslag till lånefinansiering av banor för höghastighetståg är illavarslande.

Det finns många argument för höghastighetståg, men att de skulle "knyta ihop landet" – som ledande centerföreträdare hävdar – torde vara ett av de svagaste. Ska tågen gå i hög hastighet måste de per definition stanna på så få ställen som möjligt. Om banorna knyter ihop något är det storstäderna och den urbana ekonomin. Resten av landet passerar utanför fönstret.

Till Centerpartiets förtjänst talar dock att partiet har bemödat sig om att hitta en finansiering som inte enbart går ut på att låna upp via Riksgälden och kraftigt öka statsskulden, ett lättsinnig lösning som annars ibland framförs i debatten som om inte även lån någon gång måste betalas. Centern vill i stället kopiera upplägget från Öresundsbron: ett separat offentligägt bolag ska få möjlighet att lånefinansiera med svenska staten som garant och sedan betala tillbaka genom avgifter för tågoperatörerna.

På så vis, menar Centern, skulle höghastighetsbanorna kunna byggas snabbt och samtidigt undvika att tränga ut Stångådalsbanan och andra infrastruktursatsningar. De nya stambanorna finansieras, lovar Centern, "på egna meriter". Men med detta upplägg bortser man från ett antal tämligen elementära problem. Ett sådant är att Öresundsförbindelsen var en väsentligt mindre investering, en annan att den intäktskälla som vägtullarna är för bron saknas för järnvägen. Hela lånekostnaden ska därmed i slutänden betalas tillbaka av tågresenärerna.

Ska ett företag driva tågtrafiken på dessa premisser, kommer det av naturliga skäl att rikta sig till det kundsegment som kan betala mest för tjänsten. Biljettprishöjning förenklas dessutom av att företag som får trafikeringsrätt kommer att vara skyddade från konkurrens på spåren. I det avseendet liknar Centerns lösning snarast Arlanda Express, vilket torde vara så långt från "hela landet"-perspektivet som man kan komma.

Men Centern utgår ifrån att den företagsekonomiska och den samhällsekonomiska kalkylen kommer att ge samma svar. Det är en riskabel förhoppning.

Och särskilt riskabel blir denna förhoppning i kombination med lånefinansiering. Den lösning Centern förordar är lik upplägget för Botniabanan, som genom lånefinansieringen snabbare kunde beslutas i riksdagen. Den snabba behandlingen innebar att ett projekt som knappt var lönsamt, och som hittills inte har levererat i närheten av de nyttor som förespeglades, kunde komma till stånd. Centerpartiet hänvisar i dessa sammanhang gärna till historien, men av någon anledning inte till historien om Botniabanan.

Istället aktiverar partiet symboliska värden som "modernitet" och "ledarskap". Detta är det mest illavarslande av allt. Förra året kom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) med en rapport om varför så mycket offentliga medel satsas på olönsam infrastruktur, trots att riksdagens övergripande mål för transportpolitiken är "samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning". Svaret blev i princip detta: när symboliska värden kommer in i kalkylen, räknar man inte längre med kostnader och intäkter.