Reglerad invandring – inte rasism

Ledare Artikeln publicerades

Sverigedemokraterna är nu tredje största parti med ett opinionsstöd på 8,5 procent, enligt DN och Ipsos oktobermätning.

Många tror sig veta varför: SD:s utrensning av rasister och Agendas vinkling av invandringsfrågan i partiledardebatten nyligen är två populära förklaringar.
Men SD:s ökande opinionsstöd beror sannolikt på ekonomin, och de övriga partiernas agerande. Samtidigt som varselvågen rullar över Sverige förändras nämligen regeringens retorik om invandringen. Efter att i flera år ha sagt att invandring är nödvändigt för att klara den demografiska utmaningen – att det är invandrare som ska ordna tillväxt och bemanna äldreomsorgen – kom det plötsligt nya besked med höstbudgeten. Erik Ullenhag presenterade en rad satsningar som ska bryta invandrarnas utanförskap och få dem i jobb.
Parallellt säger företrädare för Migro, ett liberalt forum för fri invandring, att i valet mellan välfärdsstat och fri rörlighet så väljer de rörligheten. Från vänster kritiseras Migro för att spela godhetskortet – vi är godast för vi är för en helt fri invandring – för att bakvägen bädda för ett nyliberalt systemskifte, med nedmonterad välfärdsstat.
För en vanlig väljare som är ljummet intresserad av politik måste budskapen bli motsägelsefulla. Från att invandrare skulle rädda välfärden är de plötsligt en svårintegrerad grupp som måste få särskilda insatser för att komma i jobb. En grupp liberaler talar till och med om att avskaffa sociala skyddsnät och lägstalöner för att möjliggöra fri invandring. Av riksdagspartierna är det bara Miljöpartiet och Centerpartiet som har fri invandring som vision. M, KD, FP, S och V vill, liksom SD, reglera invandringen, om än i olika grad och på olika sätt.
Men eftersom det värsta som kan hända en svensk politiker är att anklagas för att närma sig SD talas det väldigt tyst om den reglerade invandringen. Trots att riksdagsmajoriteten vill ha reglerad invandring är det miljöpartister och Migro-företrädare som hörs i debatten. Väljare får intrycket att samtliga partier utom SD är för fri invandring, och när varslen duggar tätt, SFI-lärare kräver mer resurser för att lära somaliska anhöriginvandrare att läsa och skriva, och konflikten i Syrien får Migrationsverket att larma om kraftigt ökande flyktingströmmar – då tänker vissa väljare att det här har vi inte råd med.
Det växande SD-stödet har troligen litet att göra med rasism. Det handlar snarare om ekonomisk oro och den felaktiga uppfattningen att alla partier utom SD vill ha öppna gränser.
Borgerliga politiker måste därför bli sanningsenliga: Förklara att de vill ha en generös men inte fri invandring, förklara att det nyliberala systemskiftet varken lockar social­liberaler eller konservativa.
Det leder säkert till uppläxningar från dem som anser att allt annat än fri invandring är rasism, men väljarna är klokare än så. Det är dags att sluta underskatta väljarna. Att inte närma sig Sverige­demokraternas politik är rätt och rimligt, men att backa så långt från SD:s politik att fri invandring framstår som enda alternativet är kontra­produktivt.
Marika Formgren