Den ologiska regionmajoriteten
Regionfullmäktige i Kalmar län har utvecklats till en spegel av riksdagen. Miljöpartiet röstades visserligen bort av väljarna, men regionmajoriteten består av Socialdemokraterna tillsammans med Centern och Liberalerna. Det är en slags regional Januariöverenskommelse som förenas av att hålla Sverigedemokraterna utanför.
Centerns Christer Jonsson och Liberalernas Pierre Edström lär inte svika de överenskommelser som de ingått. De försvarade tydligt skattehöjningen från talarstolen och kritiserade sina forna goda vänner i alliansen, Moderaterna och Kristdemokraterna, för att inte finansiera sina budgetar fullt ut.
I det kortsiktiga perspektivet går emellertid motsättningarna i regionpolitiken snarare mellan majoritet-opposition än mellan vänster och höger. Oppositionspartier höjer i stort sett aldrig skatten (M) och i så fall aldrig lika mycket som majoriteten (KD).
M-företrädaren Malin Sjölander har visserligen starka poänger när hon kräver en genomlysning av ekonomin. Hur kan en region med låga kostnader tvingas ha en av landets högre utdebiteringar? Och Jimmy Loord (KD) konstaterade att majoritetens kritik av oppositionens budgetar klingar något falskt eftersom prognoserna pekar på att resultatmålet för nettokostnaden inte kommer att nås i år.
Men det finns också i debatten skillnader i betoningar och accentförskjutningar att notera när Anders Henriksson och Christer Jonsson kritiserade oppositionen.
Christer Jonsson deklarerade att det är ”respektabelt att inte ”höja skatten, förutsatt att det finns finansieringsförslag. Anders Henriksson talade i tydligare ordalag om M/KD-s förslag som en ”chimär” och att han aldrig sett oppositionen så splittrad. Och han jämförde också Region Kalmars ekonomi med region Värmlands – där som av en händelse – Malin Sjölanders man, Fredrik Larsson, är regionstyrelsens ordförande (M).
I en mer ideologisk debatt betonade Christer Jonsson förekomsten av både privata och offentliga hälsocentraler och han tryckte på vårdvalens betydelse i en replikväxling med Vänsterpartiets Linda Fleetwood.
Sådana resonemang hörs aldrig från det fåtal S-ledamöter som bevärdigar sig med att gå till talarstolen.
Centern är maktpolitiskt allierat med Socialdemokraterna. Men idémässigt nära sina forna borgerliga vänner. Även om intresset för ett vårdval för hörapparater tycks ha minskat sedan den regionala ”Januariöverenskommelsen” ingicks.
Länsunionen har hittills baserats på duon Henriksson/Jonsson. Nu flyttar Anders Henriksson till vice ordförandeskapet i Sveriges kommuner och landsting. Om Centern framstod som stödpartiet till majoritetens ledande kraft ger nu den lokala Januariöverenskommelsen partiets företrädare en informellt sett starkare position när Angelica Katsanidou tar över som regionstyrelsens ordförande.
På längre sikt förefaller således den idémässiga motsättningen i regionen gå mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Moderaterna i regionen är mer än partiets storstadsideologer intresserade av vårdens innehåll. Kristdemokraterna värnar sitt starka förtroende i sjukvårdsfrågan. Om någon förändrats efter valet är det inte de två kvarvarande allianspartierna.
Det finns heller ingen självklar grund för en bondeuppgörelse mellan S och C i de regionala utvecklingsfrågorna som regionen har att hantera. På den punkten påverkas politiken dels av förändrade geografiska väljarmönster. Socialdemokraternas och Centerns landsbygdsdominans är bruten. Dels kommer frågor om tillväxt och utveckling väga tyngre än traditionell så kallad ”aktiv näringspolitik.”
Därför känns regionpolitikens Januariöverenskommelse så politiskt främmande.
