Rättvisa uppnås med meritokrati, inte med social ingenjörskonst

Ordet meritokrati kommer av latinets meritus som betyder förtjänst, och kratein som betyder styre. I en meritokrati, till skillnad från en aristokrati, är det inte individens sociala ursprung, utan hans kunskaper och meriter som möjliggör ett socialt avancemang. Individens sociala status beror således på vad han åstadkommit, inte av vem han fötts.

Den meritokratiska ideologin växte fram i Frankrike och är, till skillnad från vad många tror, en borgerlig idé. De meritokratiska tankeströmningarna anses vara en viktig orsak till Västeuropas starka tillväxt under 1700-1900-talet.

Jag har vid tidigare tillfällen skrivit om den där mannen jag såg i ett Oprah-program, han som lämnade en framstående position i Ryssland för att emigrerar till USA och ett liv som städare. Han som efter flera års hårt arbete slutligen öppnade sin egen 7-eleven butik varpå han tackade det system som belönat honom för hans ansträngningar. Han som är den amerikanska drömmen.

Jag är en hängiven anhängare av idén om det meritokratiska samhället. För mig är det självklart att den som slår i underläge får lära sig att slå lite hårdare. Om jag som invandrare i Sverige hade nöjt mig med att konstatera att världen är orättvis, att min familj saknar kontakter, att jag kanske kommer att bli diskriminerad, hade jag inte kommit särskilt långt. I dag är jag tacksam över att jag lyssnade till min kloka mor som minsann trodde att hennes invandrade dotter kunde bli vad som helst om hon bara ansträngde sig till tusen.

Gustav Sundbärg skrev år 1911: "Och svensken ser nog gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blefve rik." Det stämmer väl också 100 år senare. Svenskar har svårt att hantera andras framgång eftersom vi har svårt för människor som tror att "de är något". Därför reproduceras myten om att det inte lönar sig för invandrare att utbilda sig eller för kvinnor att söka sig till mansdominerade sektorer.

Svenska politiker, framför allt på vänsterkanten, talar gärna om rätten till lika möjligheter. I praktiken är de dock ointresserade av lika möjligheter om utfallet blir olika. Därför stirrar de sig blinda på antal kvinnor, invandrare eller vänsterhänta i styrelserummen - istället för att fokusera på vilka val som leder vart.

Det är också därför som det uppfattas som orättvist om den som sliter lyckas, detta eftersom det kan finnas en annan som misslyckas. Det sista gäller trots att den andres misslyckande kan vara ett direkt resultat av att han spelade boll istället för att hänga över glosboken. Rättvisa är utifrån utfallsperspektivet inte att mina ansträngningar ger ett för mig fördelaktigt resultat, utan att ingen annan ska få misslyckas.

Så då blir frågan, varför ska jag ens anstränga mig att kämpa trots dåliga förutsättningar, när hela samhället strävar efter att resultatet för mig och för den som valde den enkla vägen ska bli likadant?

Svaret skiljer sig beroende på vilken ideologisk utgångspunkt man har. När vänstern förhåller sig till ojämlikhet utgår den ifrån att samhället är ett nollsummespel där någon vinner och någon förlorar – förutsatt att inte staten lägger sig emellan och skipar rättvisa.

I en borgerlig meritokrati, som premierar enskildas ansträngningar, finns inget nollsummespel; tvärtom skapas där mer resurser, som innebär mer att fördela. Det är först när invandrar- eller arbetarklassbarnet tillåts ta sig fram, tack vare sitt hårda arbete, som den dystra bilden av den oprivilegierades roll i samhällshierarkin inte längre reproduceras.

Men ingår det inte i statens ansvar att garantera att klyftorna mellan de som har och de som saknar är så små som möjligt? En socialist kommer att svara att statens roll är att omfördela och utjämna eftersom det är människors fria val som skapat orättvisan.

En borgerlig person kommer att svara att skillnader i utfall är priset för rätten att bygga ett samhälle med fria individer. Därför är statens uppgift att uppmuntra till fria val samtidigt som den strävar efter att riva hinder genom att förse medborgarna med rättvisa möjligheter. I en meritokrati förbjuds nämligen inte vissa människors ägande, där möjliggörs istället allas chans att en dag få äga. Det är rättvisa i praktiken.

Alice Teodorescu