Räddningsvärn att värna

Ledare

Räddningsvärn har lagts ned och fasats ut under centralisering och professionalisering. Efter förra sommarens skogsbränder ser dock allt fler åter till betydelsen av frivillighet och engagemang.

De brandvärn som offrades på centraliseringens altare kan nu återinföras.
Foto: Mats Andersson/TT
De brandvärn som offrades på centraliseringens altare kan nu återinföras.

Garagen är ofta allt som finns kvar på landsbygden av de gamla räddningsvärnen. Alla är inte borta och officiell statistik saknas över landets nuvarande aktiva värn. Men när professionaliseringen stadgade att heltids- och deltidsanställda skulle vara basen i räddningstjänsternas verksamhet och när centraliseringen koncentrerade brandförsvaret till större orter har slangarna torkats en sista gång och brandbilen körts till staden.

Räddningsvärnets personal har inte beredskap utan inställer sig frivilligt vid ett larm. De kan heller inte larmas ut av SOS utan det är räddningschefen i en kommun som fattar beslut om värnet ska kallas in. Personalen fungerar därför i första hand som ett komplement till den ordinarie styrkan och kan bidraga med slangdragning, trafikdirigering eller vattenförsörjning vid släckningsarbete.

När insatserna vid förra sommarens stora skogsbränder utvärderades noterades att frivilliga värn vid flera tillfällen varit först på plats vid nya eldhärdar. Lokalkännedomen i förening med, om uttrycket tillåts, brinnande engagemang är mervärdet med detta ringa inslag av frivillighet i svensk räddningstjänstsorganisation.

Neddragningarna av värnen kan ses i ett större mönster där frivilligheten i räddnings- och beredskapsorganisationer fasats ut under de senaste åren. Det speglade tidsandan. Neddragningarna ska inte bara förstås utifrån förändrade befolkningsunderlag utan bör förstås mot en ökad tilltro till professionalisering som påverkade den moderata hållningen i frågorna och ett distanserat förhållningssätt till kraften i det civila samhället som vart en följd av den stora statens expansion vilket präglade Socialdemokraternas linje i frågan.

De frivilliga försvarsorganisationerna betraktades som en kvarlåtenskap från folkrörelsernas storhetstid, istället för som förbund som håller kvar intresserade inom ramen för försvarsmakten och stärker försvarets folkförankring. Beredskapspolisen lades ned av alliansregeringen. Räddningsarbete och försvar skulle skötas av anställda i professionella organisationer.

Här saknades en förståelse för människors vilja till engagemang i sin egen bygd och för sitt eget land. Lägg därtill räddningsvärnens betydelse som länk mellan lokalbefolkning och kommun och som fungerande insteg till vidare uppgifter inom olika former av uniformsyrken.

Man kan studera den Frivilliga flygkårens arbete mot skogsbränder i Kalmar län som sker på uppdrag av Länsstyrelsen. Förra året upptäcktes ett 70-tal bränder i länet av flygkårens medlemmar. Det är ett kostnadseffektivt sätt att spana efter gnistor och rök över Smålands skogar. Eller titta på det frivilliga Sjöräddningssällskapets verksamhet som expanderar längs kuster och insjöar. Där tillvaratas medborgarengagemanget i praktiken.

Efter de stora skogsbränderna förra sommaren verkar emellertid äntligen fler se räddningsvärnens betydelse. En helomvändning är på gång. Regeringen har givit Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att utreda om fler värn kan inrättas av kommunerna.

Garagen finns som sagt ofta kvar. Det är bara att backa in brandbilen igen.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.