Pudla, Svenska kyrkan

Ledare ,
Kristna i Mellanöstern utsätts för utrotning.
Foto:

Svenska kyrkans ledning försöker just nu skriva om sin egen historia och låtsas som om man under lång tid ropat högst om kristnas utsatthet. Men så har det inte varit.

Det är en god sak att Svenska kyrkans ledning sedan någon vecka tillbaka börjat tala tydligare om kristnas utsatthet. Detta skedde efter att EU-parlamentet konstaterat att det som sker i Mellanöstern är folkmord. Politikerna har sagt sitt och kyrkan hakar på. Den omvända ordningen hade varit den naturliga, att Svenska kyrkan ropat högst om folkmordet på trossyskonen och fått med sig de politiska makthavarna.

Nu är det istället det idoga arbetet av Europarlamentarikern Lars Adaktusson (KD) och journalisten Nuri Kino som burit frukt. Även MP:s Bodil Valero har varit pådrivande. Det är inte svårt att förstå att Svenska kyrkans ledning behöver frisera berättelsen, men det är dumt att försöka. Dokumentation om hur det faktiskt förhållit sig finns det gott om. Bättre då att be om förlåtelse samt söka bot och bättring, på ren svenska; göra en pudel.

De senaste årens kyrkomöten har avslagit motion efter motion som lyft fram kristnas utsatthet i Mellanöstern. En motionär beklagar 2012 att vederbörandes återkommande förslag om att Svenska kyrkan särskilt ska uppmärksamma och öka engagemanget för utsatta kristna, gång på gång lagts till handlingarna utan åtgärd. Under samma kyrkomöte renderade dock en motion om ytterligare bojkotter av israeliska företag bifall.

Händelsen är symptomatisk för den ideologiska snarare än teologiska linje som Svenska kyrkan drivit i åratal: Det land som varit i fokus för kritik är Israel och de kristna som fått uppmärksamhet är palestinier. 2008 beslutade Kyrkostyrelsen om ett engångsanslag på 30 miljoner för att bygga bostäder till palestinier på Olivberget. Projektet har ännu inte genomförts.

2014 lades en motion i kyrkomötet om att omfördela dessa miljoner till förföljda kristna. Förslaget fick kalla handen. Men under samma års kyrkomöte klubbades faktiskt 30 miljoner, fem per år till 2020, till förföljda kristna och utsatta troende. Detta skedde efter hård kritik och medial uppmärksamhet om passivitet i frågan.

Språkbruket ”utsatta troende” eller ”utsatta människor” är viktigt att notera. Det är så Svenska kyrkan, fram till nu, i huvudsak valt att beskriva situationen i Mellanöstern. Manifestationer har presenterats som att man ber för och visar solidaritet med ”utsatta troende”. Kristna har inte fått inta en särställning.

Det är förvisso helt sant att muslimer utsätts för förföljelse i den våldsbejakande islamismens och jihadismens kölvatten. Men kyrkan är inte en MR-organisation vilken som helst. Ställd inför det faktum att kristna utrotas i vår tid borde linjen varit glasklar.

I höstas satsade Svenska kyrkan 75 miljoner på att bland annat stärka sitt arbete med asylsökande och flyktingar i Sverige. När nu rapporterna om den kristna minoritetens utsatthet på landets mottagningsboenden blir allt fler, har kyrkans ledning chansen att visa att de menar allvar med sin nya linje och stötta de asylboenden för kristna som planeras, av bland andra Nuri Kino. Vill ledningen bättra på historieskrivningen är det nu som gäller.