Prognos måste tas på allvar

I stället för de 57 000–70 000 asylsökande under 2014 som man räknade med tidigare, bedömer man nu att det vid årets slut kommer att ha tagits emot 75 000–90 000 ansökningar om asyl. Krig i Syrien och förtryck och fattigdom i Eritrea i kombination med svag statsmakt och obefintliga gränskontroller i Libyen är de externa orsakerna; från svensk sida bidrar en generös asyllagstiftning.

Även om utfallet skulle hamna i prognosens nederkant är det en kraftig ökning. Under förra året inkom drygt 54 000 ansökningar om asyl.

Prognosen från Migrationsverket inskärper allvaret i två centrala utmaningar. Den ena är EU:s gemensamma asylpolitik, som hittills knappast kan beskrivas som en framgång.

Något mystiskt lyckas allt fler asylsökande resa genom en rad euro­peiska länder utan att ha någon kontakt med dessa länders myndigheter; det blir därför Sverige som får ansvar för att pröva deras asylansökningar.

Idén om gemensamt europeiskt ansvars­tagande, som det talades en del om i samband med tragedin i ­Lampedusa förra året, tycks mer avlägsen sitt förverkligande än någonsin.

Den andra utmaningen är nationell och lokal. I riksdagen råder mycket bred enighet om dagens politik, men om dess genomförande — av Migrationsverket och kommunerna — är uppfattningarna desto mer delade.

De av regeringen utnämnda samordnarna Lars Stjernkvist och Gunnar Hedberg har åtminstone inte hittills kommit närmare svaret på frågan hur kommunerna ska övertygas att öka sitt mottagande.

Att alla kommuner ska åläggas att ha ”beredskap” för att ta emot flyktingar är som bäst diffust, men rent tvivelaktigt om det ska ­tolkas som att även ­kommuner med svår bostadsbrist ska hålla bostäder lediga.

Migrationsverket förutspår, på goda grunder, en fortsättning av dagens ordning med direktupphandlade tillfälliga platser — en ordning där man enligt Bert Karlsson, grundare av ett ”asylmottagningens Ikea”, kan göra ”ett bra överskott”.

Detta är djupt otillfredsställande, av två skäl. Det ena är att det visar på allvarliga brister i det politiska systemet, där beslut av folkets främsta före­trädare snarare visar sig vara bud i en pågående förhandling och där å andra sidan kommunerna får uppgifter de saknar möjligheter att lösa.

Flyktingmottagandet är ett nationellt åtagande, men det hade man knappast gissat av dagens oklara ansvarsförhållanden.

Det andra, och väl så allvarliga, är att integrationen stannar upp.

Som land har Sverige all anledning till stolthet över en generös flyktingpolitik i en tid när fler människor än någonsin sedan andra världskriget är på flykt.

Men stoltheten kombineras på den politiska nivån ibland olyckligtvis med ett markerat ­ointresse för utmaningarna, inte bara i själva flyktingmottagandet utan också på arbets- och bostadsmarknaden. Det är stort och viktigt att ge skydd åt människor på flykt; vad som alltför ofta saknas i dag är dock en idé om hur de ska komma till sin rätt.

Daniel Braw