Principer till historien

Ledare
Idéerna bakom "århundradets skattereform" skisserad av Kjell-Olof Feldt överges av Socialdemokraterna.
Foto:

För tredje året i rad ökar beskattningen av arbete. Principen om hälften kvar vid en inkomstökning har nu definitivt gått till S-historien

Artikeln publicerades 21 mars 2017.

Skattehöjningarna sker enligt ett bekant mönster. De är tekniskt komplicerade och svåra att konkret förstå. Det är ingen skattesats som justeras uppåt - som är lätt att begripa - utan det är fråga om en omberäkning av den så kallade skiktgränsen för statlig skatt.

Dessutom framstår skattehöjningen som modest då den presenteras. Att den statliga inkomstskatten höjdes med 1,35 miljarder 2016 och 1,13 miljarder 2017 leder inte till något skatteuppror. Men till det kan läggas till att jobbskatteavdraget också trappas ned för den som tjänar över 50 000 kronor i månaden vilket var en höjning med 2,7 miljarder. Och den som räknar ihop hur många fler som betalar statlig skatt sedan regeringsskiftet hamnar på över 100 000 personer.

I vårbudgeten kommer nu en ny omgång med höjningar av skatten på arbete för den som tjänar mer än cirka 36 500 kronor i månaden. Den ska vara större än vad som tidigare aviserats och inbringar 2,7 miljarder kronor till statskassan när skiktgränsen inte räknas upp i takt med löneutvecklingen.

Tidigare skattehöjningar har setts som en avvikelse från de principer som så länge färgat den socialdemokratiska skattepolitiken. När dagens skattesystem skisserades var en utgångspunkt först att 10 procent av löntagarna skulle betala statlig skatt. Den reviderades till 15. Nu är det fler som räknas som "höginkomsttagare". En annan bärande princip var att alla inkomsttagare skulle få hälften kvar vid en löneökning. När fler också får betala den högsta statliga skatten ter sig även den principen helt övergiven.

Regeringen brukar försvara sig med att skattehöjningarna för den enskilde bara är någon eller några hundralappar per år. Eller som nu 200 kronor i månaden. Adderas termerna år för år blir summan en betungande skatt på ambition och utbildning.

Och framför allt: Marginaleffekterna på tämligen normala löner påverkar viljan att jobba extra eller ta ett nytt uppdrag. Det påverkar mängden arbete i samhället och har en negativ effekt på sysselsättningen, vilket Ekonomistyrningsverket alltid uppmärksammar.

Därför är det förvånande att en regering som kallar sig feministisk hävdar att höjningen "bidrar till att förbättra den ekonomiska jämställdheten".

Högutbildade kvinnliga läkare hör till grupperna som väljer att gå ner i arbetstid. Beskattningen medför att de ekonomiska förlusterna att jobba mindre blir relativt liten.

Värt att notera är att det inom arbetarrörelsen samtidigt finns ett allt starkare tryck för sänkta inkomstskatter av fördelningspolitiska skäl. LO varnade nyligen för de allt högre kommunalskatterna. Men de enda skatter som man flaggat för att sänka i vårbudgeten är för sjukskrivna som inte arbetar.

Skatter stärker välfärden, säger regeringen. Men om skattesystemet istället uppmuntrar arbete, engagemang och utbildning blir det större värden att fördela.