Pressuppgörelse vid deadline
Landets presstödsberättigade tidningar har under de senaste åren levt i ett slags limbo. Utmaningarna är milt uttryckt stora nog alldeles utan det att tidningsbolagen levt i en total osäkerhet om inte bara hur ett framtida stöds skulle se ut utan om tidningarna överhuvudtaget skulle få någon större del av det. Hur rekryterar man kompetent personal i den situationen? Vem vill investera och utveckla om redaktionen ska slå igenom något år?
Det är en osäkerhet som det MP-styrda kulturdepartementet underblåst. Även om kulturminister Alice Bah Kuhnke deklarerat att hon ”legat sömnlös” på grund av oro över pressens framtid ter det sig klart att partiets obefintliga tidningstradition spelar in. I den gröna världen handlar kulturpolitik om normkritik, maktanalys och förort - inte om tryckpressar och redaktioner.
Det förslag som nu presenterats är på det stora hela taget en förlängning av det system som råder. Av Medieutredningens omfattande ändringsförslag som att stora delar av presstödet skulle delas ut i projektform återstår endast mindre satsningar på journalistik i ”underbevakade” områden.
Kulturministern valde trots hård kritik mot Medieutredningen att sända den vidare på remiss och - vilket är mycket ovanligt - utse den socialdemokratisk riksdagsledamot Berit Högman - till förhandlingsperson för att inleda samtal med oppositionen innan remissvaren inkommit till regeringskansliet. För kulturministern var således utredningens slutsatser basen i ett nytt reformerat system.
Därmed inträffade det ovanliga att Socialdemokraterna hade mer gemensamt med den borgerliga oppositionen i frågan än med sin regeringspartner, Miljöpartiet, som ägde frågan inom ministären. För Socialdemokraterna var en ny röd tidningsdöd utesluten, allra minst under ett valår. Och mot den bakgrunden fanns det inget annat för Alice Bah Kuhnke göra en helomvändning och ställa sig bakom det system som redan finns. Allra minst med tanke på hennes fortsatta språkrörsambitioner- ett kaos hade slagit personligen tillbaka mot henne.
Presstödet har annars förlorat sin tidigare så starka konfliktdimension. Moderaternas tidigare mycket kritiska inställning har visserligen aldrig tagit riktigt på allvar - vilken moderat vill gå till historien som den som la ned det historiska flaggskeppet Svenska Dagbladet?
I och med borgerliga koncerner räddat s-märkta pressorgan ser det tidigare så delade tidningslandskapet också annorlunda ut. De många snedvridningar mellan tidningar som presstödet tidigare orsakat är om inte borta så minimerade när konkurrerande avisor med olika politiska färg har samma ägare. Generella stödsystem leder i stort sett alltid till utnyttjanden - som vänsterradikala ETC-koncernens många bolag - eller till av demokratiskäl oönskade bidragsmottagare - som ultranationalistiska och kommunistiska pressorgan. När Centern såldes sina tidningar var också banden mellan partier och press borta - presstödet hade tidigare ett direkt partigynnande inslag som var långt från klädsamt. Och mot den bakgrunden talar i dag få om presstödet som konkurrensbegränsade.
Presstödet är ingen mirakelmedicin eller lösningen med stort L, vare sig på tidningarnas eller demokratins utmaningar. Men stängda lokalredaktioner och fortsatt tidningsdöd känns ärligt talat som ett betydligt sämre alternativ.
