Populism bakom toalettförbudet

Ledare Artikeln publicerades

Våren är här och för båtfolket innebär det en intensiv period av fixande och donande, putsande och fejande för att få ögonstenarna färdiga till sommarsäsongen.

Trots det mödosamma arbetet är det i regel ett kärt besvär för båtägarna. I år har dock Transportstyrelsen lagt smolk i glädjebägaren. Det rör sig om beslutet om förbud mot tömning av båttoaletter på svenskt vatten, något som diskuterats bland myndigheter och båtfolk i åratal och som nu blivit verklighet.
Beslutet är besynnerligt på många sätt. För det första visar de utredningar som ligger till grund för Transportstyrelsens beslut att detta inte kommer att ha någon nämnbar påverkan på havsmiljön. Utsläppen från fritidsbåtarnas toaletter är bokstavligen en droppe i havet i jämförelse med jordbrukets utsläpp av gödningsmedel. Svenska lantbruk beräknas släppa ut 3  300 ton fosfor årligen i Ötersjön, vilket bidrar till övergödning och bottendöd. Fritidsbåtarnas utsläpp beräknas till 3,7 ton årligen.
Istället för att komma till rätta med miljöproblemen kommer förbudet att kosta samhället och privatpersoner miljoner. För båtägarna innebär det ombyggnader och installationer av septiska tankar för tiotusentals kronor. För kommuner och hamnar innebär det byggandet av tömningsstationer för dessa tankar. En sådan station kostar en kvarts miljon kronor att bygga och man beräknar att 300 stycken kommer att behöva uppföras i svenska småbåtshamnar innan 2015 då beslutet träder i kraft.
Uppdraget att utforma förbudet fick Transportsstyrelsen av förra infrastrukturministern Åsa Torstensson (C) som motiverade det med uttalandet:
–Våra vatten ska användas för bad och fiske och inte som gigantiska toaletter.
Inte ens Transportstyrelsen själva stödjer beslutet. ”En enkel samhällsekonomisk beräkning visar att ett sådant förbud inte är försvarbart med övergödning som motivering”, skriver Transportstyrelsen i sin egen utredning.
Ännu märkligare ter sig förbudet när man beaktar att det inte omfattar de internationella kryssningsfartyg med tiotusentals passagerare som trafikerar Ötersjön och alltså obekymrat kan fortsätta att tömma sina avlopp rakt ut i vattnet.
Till råga på allt kommer förbudet att vara omöjligt att upprätthålla. För att kunna fälla en båtägare för brott mot förbudet måste Kustbevakningen kunna bevisa det, i princip genom att ligga bredvid den brottsliga båten i samma ögonblick som den tömmer toaletten i havet, ett scenario som känns tämligen långsökt.
Det är inte första gången som alliansregeringen drabbar båtfolket med kontraproduktiv lagstiftning. Senast var det den missriktade sjöfyllerilagstiftningen som riskerar att öka snarare än komma till rätta med de problem som den kom till för att motverka.
Trots att båtliv i allmänhet och segling i synnerhet varit en folksport ända sedan 1940-talet, tack vare allemansrätten och Tord Sundéns folkbåt som gjorde båtköp möjligt för vanligt folk, betraktas det ännu av många utomstående som en klassmarkör. De som själva seglar vet att entusiasterna kommer från alla tänkbara samhällsgrupper medan det bland landkrabborna odlas en föreställning om att det skulle röra sig om en exklusiv överklasshobby.
Därför finns det opinionsmässiga vinster för alliansregeringen i att stifta lagar som slår mot båtfolket, trots att de snarare skapar än löser problem. Ett populistiskt toalettömningsförbud för fritidsbåtar är helt enkelt lättare att genomföra än åtgärder som verkligen skulle göra skillnad men som riktar sig mot jordbruket och kryssningsindustrin.

Lars Anders Johansson