Politiskt maktspel om opolitiskt ämbete
När Socialdemokraterna bryter med sin egen historiska hållning - där talmannen ska komma från det största partiet - och inte lägger fram något förslag till talman kan det tolkas som ett försök till att bryta den politiska isen.
I öppningen ligger dock något annat. Det är ett försök att splittra Alliansen när Socialdemokraterna insett att partiet inte kan abonnera på ämbetet. Hur ska Centern agera om Socialdemokraterna föreslår, som det spekuleras i, den inkryssade C.-riksdagsledamoten Eskil Erlandsson till landets näst högsta ämbete?
Men det är värt att understryka att talmannen som kallas ”riksdagens främste företrädare” är tänkt att arbeta utan ”partipolitiska bindningar” som det hette i grundlagberedningen från tidigt 1970-tal.
Där slogs för övrigt också fast att även talmannen har ett politiskt ansvar som kan utkrävas genom att han inte blir omvald som riksdagsledamot. Den meningen skall förstås utifrån dess sammanhang med att kungen enligt den tidigare regeringsformen utsåg statsminister.
(En ordning som på många sätt vore omöjlig i dag. Det skulle för övrigt vara en prestigeförlust för kungen om riksdagen avvisade hans förslag).
Det olyckliga med talmansdebatten är att ämbetet politiseras. Opartiskheten skadas oavsett om talmannen alltid skulle hämtas från det största partiet, någon majoritet eller om valet används som en del i ett maktspel. En möjlighet vore, som grundlagsexperten Olof Ruin föreslagit, att talmansämbetet roterar mellan de historiskt givna blocken. Och därmed går också turen denna gång till någon från alliansen som får ”antagas ha en tämligen lång erfarenhet av politiskt arbete”.
