• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Politisk påverkan utanför partierna

Ledare 2010-07-26 | Uppdaterad 2010-07-26

Många politiker bleknar i jämförelse med det genomslag Humanisternas ordförande Christer Sturmark har i samhällsdebatten. Foto: Scanpix

Något som alltför sällan berörs i samhällsdebatten, och när det sker så handlar det ofta om lobbyister som utövar påtryckning mot regeringen eller enskilda partier gällande sina särintressen. Sådana aspekter diskuterades t.ex. nu i anslutning till årets rekordstora Almedalsvecka.
Lobbyistiska påtryckningar handlar i regel om att specifika politiska beslut ska fattas för att underlätta ett företags affärer. Syftet är att företaget ifråga ska veta att satsade pengar inte går till spillo i onödan, att de kanske behöver skära ner på arbetskraften för att pengarna inte räcker till eller för att produktionen hämmas. Många gånger handlar det om att lagstiftningen ska vara i fas med teknikutvecklingen inom företagen, eller om att landets regering behöver framföra vissa synpunkter i sin kommunikation med regeringen i ett annat land där företaget har intressen.
Sällan reflekteras närmare över organisationer som RFSL, Humanisterna och Republikanska Föreningen. Deras genomslag i media är enormt, sett till det faktum att de bara samlar omkring 5000 medlemmar vardera. De allra flesta har hört talas om dem, och vet vad de står för. Som plattformar för opinionsbildning kring en mångfald sakfrågor är de klart bättre än de flesta partier. Den påverkan som åtminstone RFSL och Humanisterna har på lagstiftningen är större än vad de flesta av våra folkvalda partier kommer i närheten av. Alla tre har också flera representanter i riksdagen, fastän ingen av dem är invalda på denna grund. Vid valet 2006 var en majoritet av riksdagsledamöterna republikaner, medan ca 15% av folket är det. Om det är odemokratiskt att små minoritetsintressen har stor inverkan över majoriteten, så måste man säga att dessa organisationers stora makt är ganska betänklig.
Detta för oss osökt in på den makt som media utövar över både samhällsdebatten och politiken. Ofta kallas media för den tredje maktpelaren i Sverige, vid sidan om riksdagen och regeringen. Media har makten att välja vilka nyheter som ska publiceras, hur de ska presenteras, om de ska kommenteras och i så fall hur. Vidare styr media vilka samhällsfrågor som lyfts och inte lyfts, vilka begrepp som används och när en debatt ska anses avslutad. Dessutom bestämmer media vem som får komma till tals och vem som inte får det. Och det som inte media ser finns i praktiken inte, vilket medför att politikerna endast behöver bry sig om vad media rapporterar och kommenterar.
Ett öra är dock politikerna benägna att låna även tankesmedjorna. Dessa ägnar sig åt ideologiutveckling, och djupstudier med ideologiska glasögon av samhället genom t.ex. statistik och sociala relationer. I slutändan behövs både fakta, sammankopplande logik, och en bra paketering för att ett nytt politiskt förslag ska kunna få genomslag. Partierna ägnar sig förstås själva mycket åt sådant, men tankesmedjorna hjälper till med en del grundarbete liksom PR-byråerna hjälper till med en del paketering.
Av naturliga skäl måste folkvalda ledare gå in för att tillfredsställa dem som har den verkliga makten. Därmed kommer de ofrånkomligen alltid att förhålla sig till de egentliga maktstrukturerna i samhället. Detta innebär helt klart nya demokratiska utmaningar för 2000-talet. Vår demokrati har som bekant parlamentarismen som grundval, och partierna som dess byggstenar. Men det är uppenbart att förutsättningarna för en representativ demokrati i Sverige har ändrats en hel del på hundra år. Kanske är det på tiden att se över vad vi har, och debattera mer vad vi egentligen vill ha?

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: