Polisen utan verktyg
Hur ser kriminalitet ut i Sverige anno 2018? Skjutningar och stenkastning mot blåljuspersonal finns sannerligen - men det är dessvärre inte allt. Av årsrapporten från utredningsenheten i polisens Region Syd, där Kalmar län ingår, framgår hur mycket mer komplex och svårutredd dagens brottslighet är. 92 procent av alla ärenden som kom in under 2017 var bedrägeribrott, som tenderar att läggas på hög: 43 procent av utredningsenhetens bedrägeriärenden är äldre än ett år gamla. Av de ärenden där förundersökning har inletts är det bara tolv procent som har redovisats till åklagare.
Och bedrägerier, skriver polisen, ”är numera nästan uteslutande knutet till Internet på något sätt”. It-brottsligheten är ständigt ökande och föga betryggande tillstår polisen att att dess kompetens behöver öka ”väsentligt” för att myndigheten ska kunna möta kriminaliteten på detta område. Bedrägerier på internet är kanske inte en fråga som ger omedelbara politiska poäng - men det är en typ av brottslighet som drabbar många, där risken för upptäckt är låg och polisen har svårt att göra sig gällande. Det i sig borde vara tillräckligt för en hög placering på den kriminalpolitiska agendan.
Intressant nog ger utredningsenheten i Region Syd också sin bild av vilka lagändringar som krävs för att polisen bättre ska kunna utföra sitt arbete. Idag ”saknas verktyg för att kunna arbeta effektivt och inhämta den bevisning som krävs mot exempelvis kriminella entreprenörer”, skriver polisen. Hemlig dataavläsning skulle vara ett sådant verktyg, bättre tillgång till listor över telefontrafik och IP-adresser en annan. Polisen uppger sig ha problem med att få ut telefonlistorna även i fall där lagkriterierna är uppfyllda och det finns beslut om att de ska lämnas ut.
Ett tredje verktyg som polisen idag saknar är möjligheten att publicera bilder och filmer på personer som misstänks för brott med lägre förväntat straffvärde än sex månaders fängelse. En bild av en person som vid en bankomat tar ut pengar från en annan persons konto går idag inte att publicera.
Dessa förslag kan jämföras med kriminalpolitikens standardutbud: fler poliser, högre polislöner, fler platser på polisutbildningen, skärpta straff. Det är inget fel på de senare, men saknar poliserna möjlighet att utreda brott som drabbar ”vanligt folk” blir det inte bättre för att de blir fler. Redovisas brotten inte till åklagare, spelar det ingen roll hur stränga straffen är.
Hur långt efter är då polisen? Processen för hemlig avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation kan belysa saken. Det är väl känt att kriminella kan växla mellan flera telefoner och sim-kort - men för varje nytt nummer som ska avlyssnas, krävs ett domstolsbeslut som i sin tur kräver ett sammanträde. Den ”förhållandevis enkla” åtgärden att växla mellan olika nummer utgör ”ett reellt problem ur effektivitetsperspektiv i den brottsbekämpande verksamheten”, enligt den statliga utredning om hemlig avlyssning som presenterades under onsdagen.
I ett fall som refereras i utredningen fattades beslut om sjutton olika tillstånd för hemlig avlyssning av en enda misstänkt person under två månader. I ett ärende med fem misstänkta hölls 31 sammanträden under en månad. Under sådana arbetsförhållanden torde till slut inte ens högre polislöner hjälpa för att hålla motivationen uppe.
