Polisen får ett ansikte

Ledare Artikeln publicerades
Dan Eliasson (S) presenteras av Anders Ygeman (S).
Foto:BERTIL ERICSON / TT
Dan Eliasson (S) presenteras av Anders Ygeman (S).

Dan Eliasson blir ny myndighetschef – för tredje gången. Polisen får ett nationellt sett känt ansikte, men blir regionalt och lokalt allt mer ansiktslös när makten centraliseras.

Det är ord som styrning och ledning av polisen som motiverat att landets alla polismyndigheter vid årsskiftet slås samman till en enda nationell myndighet, med Dan Eliasson som rikspolischef.

Eliasson är själv jurist och har en bakgrund inom Säkerhetspolisen. Frågorna är därför inte nya, även om valet av nuvarande rikspolischefen Bengt Svensson applåderades av det enkla skälet att Svensson är polis. Nu är det mer av tradi­tionell S-märkt utnämningspolitik som gäller. Fast även om Eliasson har en S-märkt bakgrund så var det den tidigare Alliansregeringen som utsedde honom till att leda Försäkringskassan.

Att fler chefer hämtas utanför blåljussfären är en utveckling som dock måste noteras. Även polischefen för område Syd där Kalmar län ingår, Annika Stenberg, har en bakgrund utanför ­uniformsvärlden. Här finns en känsla att ”new public management”-modeller letar sig in också i polisen där ämbetsmannaideal och yrkesiden­titet historiskt är hörnstenar i kulturen. Ordningsmaktens särart beaktas inte när alla olika typer verksamheter anses kunna ledas med ”leanmetoder”- som Eliasson med minst sagt bristande resultat införde på Migrationsverket. Därmed förknippas ledningen mer med termer som ekonomi och resultat – som kan gälla för alla myndigheter – än minskad brottslighet och rättsmedvetande.

    Till bilden hör att den ansvarige ministern Anders Ygeman helt saknar erfarenhet av polisfrågor från riksdagen. Det är nämligen inrikesministern och inte justitieminister Morgan Johansson som har polisfrågorna i sin portfölj. Den minnesgode kommer också ihåg hur Thomas Bodström ­närmast mobbade Beatrice Ask för att hon saknade juristexamen. Hur Bodström använder samma härskartekniker mot Ygeman, gällande hans akademiska meriter, förtäljer dock inte ­historien.

    Om poliscentraliseringen har det i det närmaste varit konsensus. I stort sett bara Riks­revisionen som påtalade att brottsligheten till stor del är lokal var kritisk. När sammanslagningen närmar sig uppenbaras emellertid ­problemen.

    Tidigt i höstas höjdes grundlönen för de sämst betala poliserna till 24 500 kronor. 80 poliser i Kalmar län fick en tjockare plånbok. Det var ett välkommet beslut; de låga polislönerna urholkar på sikt professionens status. Men höjningen var ett försök att minska kritiken från poliserna på fältet inför den nya organisationen – de är näm­ligen inte lika övertygade som de politiska partierna om fördelarna.

    Den som trodde att en myndighet är effektivare än 22 noterade möjligen att Rikspolisstyrelsen själv äskat om två miljarder kronor extra för att klara samordningen. Den nya supermyndig­heten ser därför ut att bli underfinansierad redan från dag ett eftersom anslaget lyser med sin frånvaro.

    Det oroar framför allt delar av Sverige som ­riskerar att hamna långt från polisens centrum – Malmö – där piketenheter, kriminalutredare och chefer med befogenheter finns.

    Dan Eliasson är ett känt ansikte, men polisen som organisation får inte bli ansiktslös i Kalmar, Nybro eller Mönsterås.

    Martin Tunström