Planeringen politiseras
Att barnkonventionen blir svensk lag vid årsskiftet har hittills gett upphov till oväntade konsekvenser för den rödgröna regeringen som levt i villfarelse om konventionstextens verkliga innebörd. De hade missat att mer traditionella värderingar färgar konventionstexten som är befriad från maktanalys, genusteori och normkritik.
Planerna på att låta barn genomgå könskorrigeringar utan föräldrarnas samtycke sågades av Lagrådet med hänvisning till just barnkonventionen.
Och det juridiska hantverket för att stoppa nyetablering av konfessionella fristående skolor blir komplicerat med tanke på barnkonventionens formuleringar om föräldrarnas valfrihet.
Men för regeringspartierna är barnkonventionen ett verktyg som det passar att använda när det gäller att få igenom rödgrön politik. Annars inte.
På torsdagen meddelades det att regeringen ger Boverket i uppdrag att undersöka den praktiska innehållet av barnkonventionen i stadsplaneringen. Boverket ska bland annat undersöka hur kommuner och länsstyrelser arbetar med barnkonventionen i den fysiska planeringen.
Beskedet kom dagen innan regeringen gav beskedet att utredningen om barnkonventionens konsekvenser får sitt uppdrag förlängt. Trots att innebörden i konventionen är juridiskt oklar ska alltså barnperspektivet stärkas i kommunernas planering.
Samtidigt som regeringen talar om att förenkla processer som detaljplaner och tillstånd passar den på att lägga in egna favoritpolitiska mål i planeringsprocessen. Miljöpartiet har tidigare talat om att ställa hårdare krav på kommunerna inom plan och bygglagen för att idrottsanläggningar ska byggas. Planeringen blir mer långdragen och mer kostsam. Andra mål än just bostäder framhålls för övrigt konstant.
Storstadsperspektivet är också tydligt. Det finns stora kommuner som sedan länge jobbat med sociala konsekvensanalyser och barnperspektiv när det gäller detalj- och översiktsplaner. För mindre kommuner, läs Borgholm, Hultsfred och Torsås – där nybyggnationer redan är dyra eller svåra att få lån till fördyras processen nu ytterligare. Konsulter ska köpas in, betydelsefull tid ska läggas på konsekvensanalyser av planeringsarkitekter.
Det finns en tydlig vilja att politisera och styra tjänstemännen i den kommunala förvaltningen med denna typ av inriktningsbeslut.
En grundläggande tanke med kommunernas planeringsmonopol är att beslut fattas nära medborgarna inom ramen för självstyret. Det är kommunerna som är bäst lämpade att prioritera om mark ska användas till bostäder, naturreservat eller till idrottsanläggningar. Den kommunmajoritet som fattar beslut i strid med folkviljan kan röstas bort i nästa val.
Därför är just planeringen över mark och vatten särskilt framskjuten inom det kommunala självstyret. Här väljer staten att flytta fram sina positioner via fler regleringar och via uppföljningar som att också studera Länsstyrelsens arbete. Som om Boverket är en överrock till länsstyrelserna.
Kontentan är klar. Barnkonventionens syfte förfelas. Kommunernas självstyre påverkas och framför allt. Bostadsbristen som drabbar barn och unga lär inte bli mindre.
