På rätt vargspår

Ledare

Av debatten om rovdjuren kan man lätt tro att björnen sover, att vargstammen reduceras av illegal jakt och att lodjuret som ingen ser heller inte finns.

Artikeln publicerades 13 september 2013.

Sanningen är en annan. Vargrevir finns det sedan länge gott om i Värmland, men ulven gör återkommande besök i Smålandsskogar och på Skånes slätter. Lodjuret hade nio liv och björnstammen är utbredd.
I en tid när allt färre vandrar i skog och mark och när avståndet mellan land och stad växer måste det uppenbar­ligen påpekas att de svenska rovdjuren har en gynnsam bevarandestatus. Rovdjuren har i modern tid aldrig varit så många som i dag.
När regeringen på torsdagen lämnade fram sin efterlängtade rovdjursproposition anklagades snabbt miljöminister Lena Ek för röstfiske. Att tala om en något mindre vargstam tilltalar visserligen de landsbygdsväljare partiet så länge har ignorerat. I jakten på de storstadsväljare som själva inte på något sätt berörs av större rovdjursstammar har dock flera partier många gånger svikit hela Sverige-perspek­tivet.
I andra sammanhang talas det om att de som påverkas också ska påverka. I rovdjursfrågan har landsbygdsbor, fårfarmare och den grupp som avfärdas som jaktlobby hört till de politiskt marginaliserade.
Huvudinvändningen riktas nu mot att regeringen bestämmer ett mål för vargpopulationen till mellan 170 och 270 ”individer” som djuren så korrekt numera kallas. Även vargkommittén hade föreslagit att Naturvårdsverket på basis av forskning skulle fastställa summan vargar för att gynnsambevarandestatusen ska anses vara uppfylld. Men ingen säger samtidigt att en stam i denna storlek inte skulle uppfylla statusen och EU:s tvingande regler. Golvet är högt.
Propositionen rymmer fler betydelsefulla förändringar. Makten över skyddsjakten föreslås flyttas från Naturvårdsverket till alla länsstyrelser. I dag saknar Kalmar den beslutanderätten som tillkommer exempelvis länsstyrelsen i Värmland. Denna indelning skapar en märklig hierarki mellan myndigheter där Naturvårdsverket ståtar allra högst upp medan Länsstyrelsen i Kalmar hamnar längst ner. Myndigheter måste vara jämställda. Det finns faktiskt inga övermyndigheter i svensk lag. Länsstyrelserna med dess helhetsuppdrag är en mycket bättre beslutsmyndighet vad gäller rovdjursfrågor än en sektorsmyndighet som Naturvårdsverket.
Rovdjursförvaltningen är en fråga inte bara för staten utan precis som förvaltandet av skogarna vi ärvde också en angelägenhet för skogs-ägare.
Rovdjursfrågan har en tydlig stad-land-dimension, men också en mer traditionell svensk konflikt som gäller synen på ägande och förvaltande. Ordet jaktlobby för lätt tanken till besuttna jordägare eller kapitalstarka bolag som ignorerar miljö- och naturhänsyn. Det går att välja ett annat perspektiv. Att se hur markägare och jägare ansvarsfullt förvaltar älgpopulationen. Hur skogsägare gör frivilliga avsättningar av känsliga miljöer.
Ska målen nås krävs att landsbygdsbefolkning, jägare och markägare ser politiken som legitim. Beslut som flytt av genetiskt viktiga vargar från om­råden med stora fårbesättningar kommer alltid att kräva godkännande från markägare eller jaktvårdsinnehavare. Hänsynstagandet till känsliga biotoper måste någonstans vara större än vad lagens bokstav föreskriver. Denna insikt finns i den proposition som är på rätt (varg) spår.
Vargattack. Fårfarmare samlar ihop sina död djur efter ett angrepp.