På armlängds närvaro

Ledare Artikeln publicerades

Socialdemokraterna understryker behovet av ”armlängds avstånd” i kulturpolitiken, men anser samtidigt att offentliga kulturinstitutioner ska kritisera patriarkala och koloniala maktstrukturer.

Riksteatern. På pappret ett armlängds avstånd från kulturpolitiken.
Foto: Bertil Ericson / TT
Riksteatern. På pappret ett armlängds avstånd från kulturpolitiken.

I svensk kulturpolitik har länge principen om ”armlängds avstånd” varit en hörnsten. Det handlar om att politiken inte ska styra kulturens och konstens innehåll. Anslag delas därför inte ut direkt av regeringen utan via exempelvis Presstödsnämnden, Kulturrådet eller Folkbildningsrådet.

Uppslutningen bakom principen har visserligen många gånger varit starkare i ord än i handling. Men under de senaste åren har konflikterna skärpts.

Kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) arbete har kännetecknats av tydligare och strängare direktiv för att uppnå normkritiska mål via helst ”alternativa” kulturformer. Svenska Filminstitutets kvoteringsiver är på pappret beslutade av den egna styrelsen men också en reaktion på ett tydligt regleringsbrev. Gröna mål som hållbarhet och jämlikhet läggs in i uppdragen till aktörer som Boverket. Via kulturpolitiken ska samhället förändras.

Samtidigt har Socialdemokraterna - till slut - tagit myrsteg mot ökad självständighet för public service-bolagen. Populisternas vilja att styra över konst, kultur och etermedier i Central- och Östeuropa har lett fram till bland annat att riksdagsledamöter inte får sitta i förvaltningsstiftelsen som äger SVT, UR och SR. Socialdemokraterna tvingades erkänna en problematisk konstruktion som man länge hade försvarat.

Men när partiet inför valet presenterat ett kulturpolitiskt program efter att under en mandatperiod varit i skuggan av Miljöpartiet på ett område som länge varit central för Arbetarrörelsens parti nämns principen om ”armlängds avstånd” i allmänna ordalag. Sedan kommer formuleringarna som indikerar motsatsen.

Tv, radio, film och teater kan ”visa på och kritisera klassamhället. Och avslöja olika maktstrukturer - totalitära, kapitalistiska patriarkala och koloniala - och kulturen kan peka på kommersialismens avarter.”

Kulturutskottets vice ordförande Gunilla Carlsson som deltagit i utarbetandet av programmet säger i en radiointervju att de offentliga institutionerna också ska arbeta efter detta uppdrag.

Armlängds avstånd är således inte någon lång utan en väldigt kort distans. ”Ni får göra hur ni vill - bara ni tar upp problem med marknadsekonomi, med amerikanskt politiskt inflytande och lägger in lite genusteori.” Det låter ungefär som vad Riksteatern för övrigt redan gör. (Och där är Berit Högman ordförande, hon är numera landshövding men satt fram till i vår som riksdagsledamot för Socialdemokraterna.)

Principen är således värdefull när det gäller att mota andra idétraditioner, men betydelselös när det gäller de värden som den socialdemokratiska partistyrelsen står bakom. Armlängds avstånd är inte alls lika med konstnärlig frihet.

De laddade orden - patriarkat, kolonialism och kapitalism - avslöjar också varför Socialdemokratin har förlorat stora väljargrupper. Förr skulle kulturen tillgängliggöras via studieförbund och bibliotek i Folkets hus. Nu sker en övergång från bildningsideal som ger den enskilde möjlighet att växa med litteratur och musik till att kulturen ska värna kollektiva mål, som genus och postkolonial teori.

Dagens normkritik går också hand i hand med en hållning från de radikala 1970-talet. Att politiken ska ”motverka kommersialismens avarter”, den laddade formulering som skrevs in in 1974-års kulturpolitiska mål, föreslås återinföras.

Nu är innebörden av orden väsentligen svagare i dag. Även om Socialdemokratin just nu går till val på anti-vinstintressen ligger det ett Ararat mellan dagens pragmatiska hållning och 1970-talets vänsterinriktade ekonomiska politik. Och borgerliga krafters ensidiga vurm för marknadslösningar på kulturens område tycks också ha passerat revy. Det är inte om budgeten utan om den konstnärliga friheten som den samtida kulturpolitiska striden går.