Annons

Östling gör rätt i att lämna över

Svenskt Näringsliv bär upp den svenska modellen. Därför behöver organisationen ett ledarskap som fungerar.
Publicerad 23 november 2017
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling lämnar sin post för att inte störa skattedebatten.
Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling lämnar sin post för att inte störa skattedebatten.Foto: Pontus Lundahl/TT

”Unforced error” kallas i Storbritannien misstag som är helt onödiga. Att som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling veckla in sig i ett resonemang om hur lite extrema höginkomsttagare får tillbaka av det offentliga för sina enorma skatteinbetalningar, dessutom sammanfattat i frågan ”vad fan får jag?”, var ett sådant onödigt misstag. Istället för att kyla ner en förutsägbar debatt om skatteplanering, satte Östling med sitt uttalande igång en mycket större diskussion om girighet i näringslivet. Efterföljande förklaringar och tillrättalägganden gjorde inget för att återställa förtroendet. Istället för att vara organisationens röst kom Östling att dra uppmärksamhet till sina privata göranden och låtanden.

Det var därför naturligt och väntat att Östling, som skedde igår, skulle lämna sin ordförandepost. Beklagligt är dock att det sker med ännu en tvivelaktig kommuniké, där det å ena sidan hävdas att debatten om skattemoral var ”angelägen” men samtidigt riskerar att ge upphov till ”eventuella debatter” om ordförandens person. Det verkliga förhållandet är snarare att debatten var ofokuserad och allmänt skadlig för Svenskt Näringsliv, och att de ”eventuella debatterna” i spåren av Östlings ”drastiska uttalanden” redan har ägt rum.

Annons

Om det finns någon skadeglädje över Svenskt Näringslivs belägenhet bör den dock snabbt ersättas av oro.

För Svenskt Näringslivs betydelse inskränker sig inte bara organisationens eller medlemsföretagens egenintresse. Svenskt Näringsliv är en bärande del av den svenska modellen, och måste fungera. Den svenska modellen är inte som det ibland framställs i politiken en gemensam angelägenhet för de båda grenarna av arbetarrörelsen, LO och Socialdemokraterna. Snarare är modellens kärna två självständiga parter, av vilka den ena är arbetsgivarorganisationerna - samlade i och ytterst företrädda av Svenskt Näringsliv.

””2016 var 64 procent av arbetarna fackligt organiserade, att jämföra med närmare 90 procent för tjugo år sedan.”

Svenskt Näringsliv är rentav, skulle man kunna hävda, den av parterna som idag bär det större ansvaret för modellens fortlevnad. Facken blir allt mindre representativa för medlemmarnas vilja, och organiserar allt färre anställda. 2016 var 64 procent av arbetarna fackligt organiserade, att jämföra med närmare 90 procent för tjugo år sedan. I parti- och detaljhandeln är anslutningsgraden 57 procent. Bland annat mot denna bakgrund skriver förre Metallordföranden Anders Ferbe att det finns ”skäl att fråga sig om modellen riskerar att erodera". Det är genom arbetsgivarnas höga anslutningsgrad till arbetsgivarorganisationerna som kollektivavtalen fortfarande täcker en så pass stor del av arbetsmarknaden som de gör, 90 procent.

Om den svenska modellen, som det brukar heta, ska kunna utvecklas och inte avvecklas hänger det i mycket hög grad på arbetsgivarorganisationerna. Sveriges företagare måste, som Östling skriver i sitt avgångsbesked, ”med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat”. Hur den svenska modellen ska kunna besvara de utmaningar som svensk ekonomi ställs inför är den verkligt angelägna frågan. Vilka offentliga tjänster som kan tänkas motsvara 1 000 personers skatteinbetalningar var däremot ett stickspår.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons