Oskarshamns modell nummer sju
Otaliga är de företeelser som genom åren fått bära namnet Oskarshamnsmodellen. 2009 pågick ett projekt inom kommunen om kompetensutveckling med namnet. Nästa Oskarshamnsmodell handlade om organisationen av familjehemsplaceringar. En digitaliseringsstrategi blev en fjärde Oskarshamnsmodell och en förändrad metod att släcka bränder i gasfordon omnämndes i samma term liksom ett projekt inom kärnavfallsområdet.
Oskarshamns modell nummer sju har i dagarna fått stor uppmärksamhet och många riktar blickarna mot ett projekt som ses som framgångsrikt för att etablera nyanlända på arbetsmarknaden.. Det handlar om att företag vänder sig till Arbetsförmedlingen och berättar vilken personal de behöver. Via Lernia ges språkundervisning och kommunen är också inblandad när det gäller bland annat bostadsanskaffning.
När företrädare för projektet talar om att etableringen nu går på sju månader istället för sju år är det visserligen fråga om en förenkling eftersom det enligt regeringens egna uppgifter tar sju till tio år innan hälften av de nyanlända är i arbete.
Men Oskarshamnsmodellen vittnar också om hur stora svårigheterna är med etableringen. Projektet vände sig till industrin och alla de 14 som fick jobb var män. Till Sveriges Television förklaras det med att ”det finns kulturella och sociala faktorer som lägger hinder i vägen”. ”Kanske inte kvinnan tillåts jobba på fabrik. Kanske inte tillåts jobba utanför hemmet överhuvudtaget?”
Och det är fråga om ett enskilt projekt där en liten grupp 14 personer handplockades från en större population. I vilket fall. En fördel med lokalt engagemang också i etableringen är att det kan arbetas på olika sätt. Experimentlusta och engagemang, försök och misstag, leder till att metoder ständigt kan förfinas även om det knappast är något helt nytt att arbetsmarknadsutbildningar utgår från företagens behov. Men ska denna den sjunde Oskarshamnsmodell till skillnad från de sex tidigare bli något annat än en dagslända räcker det inte att blott involvera nyanlända män.