Osäkert in i det sista

Efter en helg av slutspurtsevenemang går nu val­rörelsen in på sin sista vecka, den vecka då nästan en tredjedel av väljarna bestämmer för hur de ska rösta. I princip har det aldrig varit enklare. Med hjälp av valkompasser på nätet kan man enkelt finna inte bara vilket parti som bäst representerar ens egna åsikter, utan också vilken enskild kandidat man har mest gemensamt med.

Men i själva verket upplever många valet som allt svårare. Andelen som bestämmer sig under valrörelsen har mer än dubblerats sedan 1960-talet. Ovissheten om hur valet ska gå, som illustreras av opinionsmätningar med vitt skilda resultat, är en återspegling av osäkerheten i väljarkåren.

Till denna osäkerhet bidrar självfallet oklarheten omkring regeringsalternativen, eller snarare vad som egentligen står emot Alliansen. I redogörelser för opinionsläget görs återkommande hänvisningar till det rödgröna blocket, men detta alternativ finns inte utanför mätningarnas värld. Vänsterpartiet må enligt egen uppfattning vara redo för att sitta i en rödgrön regering, och har såväl ställt upp krav för sin medverkan som nominerat ministrar. Men från S-ledaren Stefan Löfven har som mest kommit ”en markör att han inte stänger dörren till Vänsterpartiet, utan att därmed göra någon som helst utfästelse”, som statsvetaren Ulf Bjereld har uttryckt det.

Naturligtvis blir det då svårt att säga vilken politik en eventuell rödgrön regering kommer att föra. Enligt en undersökning i Aftonbladet uppgav 45 procent av de svarande att de har en ganska eller mycket otydlig bild av vilken politik som väntar med en socialdemokratiskt ledd regering. Motsvarande siffra för Alliansen var tolv procent.

Till osäkerheten bidrar också ställningstaganden i sakfrågor. Vad Alliansen står för är väl känt, både bland anhängare och bland kritiker. Den har, som KD-ledaren Göran Hägglund har sagt, inte de ”lattjigaste” förslagen men de förslag som finns är konsekventa och begripliga.

Men att Socialdemokraternas huvudnummer i valrörelsen skulle bli de så kallade traineejobben i offentlig sektor, vem hade kunnat gissa det? Alla med erfarenhet av skola, sjukvård och äldreomsorg — det vill säga större delen av Sveriges befolkning — kan lätt se problemen med outbildad, och delvis även omotiverad, arbetskraft i stort behov av handledning för vilken det inte har avsatts några resurser. Som lösning såväl på arbetslösheten som på välfärdssektorns utmaningar är traineejobben verklighetsfrämmande.

På samma vis är det med Miljöpartiet. ”Varmare politik” är visserligen vad partiet utlovar, men också inom ramen för en sådan måste det finnas något utrymme för kalla fakta. Som att Sverige ingalunda är det enda landet som ligger vid Östersjön, och att problemen med övergödning därmed inte kan lösas av ledartröjeklädda svenskar. Eller som att det ekologiska jordbrukets utsläpp faktiskt inte alls är så mycket mindre att det motiverar ett kategoriskt underkännande av böndernas rätt att själva bestämma hur jorden ska brukas.

Tydliga, kompetenta och handlingskraftiga var de karaktärsdrag som S ville förknippas med inför valrörelsen. Tillsammans med MP, och med V som oönskad partner, har helt andra karaktärsdrag odlats. Undra på att väljarna är osäkra.