Oroande om oron

Ledare
Över 30 procent av landets kvinnor har stor oro för att drabbas av våld eller överfall.
Foto:
Foto:

Utvecklingen går åt fel håll. Allt fler kvinnor vågar inte gå ut på grund av rädsla för brott. Just där genusperspektiv borde ha varit så viktiga har de genom åren tonats ned.

Artikeln publicerades 11 januari 2017.

Länge har det ryckts på axlar när människors oro för brottslighet omtalats. De som oroar sig mest är de minst utsatta, typ äldre damer har det sagts med viss sarkasm.

Det är den starkes svar på den svages rädsla. Så förminskas och relativiseras människors djupa oro som trygghetsnarkomani. Så uppvisas hur otrygghetsklyftan vidgas. Mellan välmående villakvarter där promenaden med hunden kan ske under dygnets alla timmar och hårt belastade miljonprogram som under mörkrets timmar helt ändrar karaktär. På samhällets skuggsida upplever få att samhället blivit tryggare.

Och framför allt nedvärderar inställningen kvinnors upplevelser av otrygghet som rimligen bygger på personliga upplevelser som på Larmtorget i Kalmar eller som i trapphuset till tvättstugan i förorten. Personlig erfarenhet av att ha varit offer för trakasserier eller ofredanden kan påverka livet under mycket lång tid. Att den faktiska utvecklingen av sexualbrott är skenande under de senaste åren är naturligtvis också en orsak till den ökande otryggheten.

De historiskt ljumma reaktionerna på upplevelser av otrygghet vittnar också om okunskap om brotts psykologiska verkan på andra människor. Brottsförebyggande rådets undersökning, som av dess generaldirektör kallas alarmerande, vittnar om hur så många som 13-14 procent av landets kvinnor inte vågar gå ut exempelvis på kvällen.

Hemmet väggar må inge trygghet. Såväl våldsbrotten och sexualbrotten sker i Sverige främst på allmän plats- och med en okänd förövare - i motsats till den politiskt spridda familjefientliga myten att hemmet är kvinnas farligaste plats. Men det sociala livet begränsas av rädslorna. Det är dags att lyssna på unga och äldres kvinnors egna berättelser om utsattheten i vardagen och om rädslorna som styr. Och det är dags att också anpassa den rättspolitiska diskussionen efter behovet av trygghet i förorterna som sällan skildras.

Att undersökningen också pekar på ett minskat förtroende för rättsväsendet är djupt oroande.

Visst rör det sig om en minskning från höga tal. Svensk polis lever på ett högt historiskt förtroendekapital, som inte raserats av de senaste årens organisationsproblem eller låga uppklaringsfaktor. Polisen anses göra så gott den kan, att resurserna är för små skadar inte anseendet för polisen som institution mer än med några procent. Än så länge.

Verkligt notabelt i undersökningen är att den grupp som upplever stor oro - kvinnor - också har ett väsentligt högre förtroende för polisen än männen. Det strider mot spridda uppfattningar om polisen som en institution för och av män. Något som motiverat identitetstänkandet i termer av kön och etnisk bakgrund bland annat när det gäller rekrytering för att stärka förtroendet. Det är hur polisen långsiktigt förmår möta brottsligheten som förtroendet för institutionen och ingenting annat.