Annons

Orealistisk tro på återuppstånden allians

Den politiska kartan har förändrats permanent av Januariöverenskommelsen.
Ledare • Publicerad 15 april 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Nyamko Sabuni vill bli ledare för ett parti vars sympatisörer i allt högre grad vill ha Stefan Löfven som statsminister.
Nyamko Sabuni vill bli ledare för ett parti vars sympatisörer i allt högre grad vill ha Stefan Löfven som statsminister.Foto: Naina Helén Jåma/TT

Nyamko Sabuni vill inte bara bli ny partiledare för Liberalerna utan också väcka liv i Alliansen. ”Jag önskar att vi gick till val på att vi fyra partier igen vill bilda regering”, sa hon i samband med att kandidaturen blev offentlig.

Men det finns ingen självklar väg tillbaka till samarbetet. Sabunis eget parti har högst verksamt bidragit till att försvåra en nystart för Alliansen, inte minst när partiledaren Jan Björklund lät påskina att Moderaterna skulle vara demokratiskt opålitliga och politiskt extrema.

Annons

Slutsatsen inom Moderaterna är tydlig: Alliansen i dess hittillsvarande form är ett avslutat kapitel. Moderaterna står inför en ny resa, sa partiledaren Ulf Kristersson i sitt tal vid Sverigemötet nyligen. Den epok som präglades av Nya Moderaterna och Alliansen tog enligt Kristersson slut redan med Decemberöverenskommelsen – höstens ”absurda regeringsbildning” blev en bekräftelse av något som egentligen redan hade inträffat. Alliansen är ”spräckt på nationell nivå”, skriver Moderaternas planeringschef Fredrik Johansson.

Men även inom Liberalerna och Centern är det svårt att se något engagemang för nytt allianssamarbete.

Ett skäl är att partierna som en gång enades i en gemensam syn på Sveriges utmaningar har glidit isär. Redan i samband med valet kunde man se i opinionsmätningar att Centerns och Liberalernas väljare var väsentligt mer optimistiska när det gällde samhällsutvecklingen än vad Kristdemokraternas och Moderaternas var.

Av Centerns väljare var det enligt en mätning från Demoskop hela 77 procent som ansåg att utvecklingen i Sverige gick åt rätt håll, att jämföra med 31 procent bland moderata väljare och 19 procent bland kristdemokratiska. Budskapen före valet var anpassade till helt olika stämningslägen: Centerns var ett käckt ”Framåt!”, Moderaternas ett allvarligt ”Nu tar vi tag i Sverige”.

Denna skillnad får politiska konsekvenser. Tycks utvecklingen mindre dyster, faller det sig till exempel rimligt att hellre ha fortsatt rödgrön regering än extra val. Både L- och C-väljare ville i högre utsträckning ge Löfven fortsatt förtroende än genomföra ett extra val.

När partierna väl hade beslutat sig för vilket slags regering de kunde ställa sig bakom, har väljarnas åsikter omorganiserats på ett ganska genomgripande sätt. De ömsesidiga partisympatierna bland alliansväljarna har kylts av ordentligt. Bland Moderaternas och Kristdemokraternas sympatisörer var det i juni 2018 52 procent som hade C eller L som näst bäst parti. I januari 2019 var det 20 procent, enligt en mätning från Skop. Samma förhållande gäller för C- och L-sympatisörernas syn på M och KD.

Och det slutar inte där. Såväl bland Liberalernas som bland Centerns sympatisörer har det, också enligt Skop, skett en dramatisk ökning av tilltron till Stefan Löfven som statsminister. Inför valet fanns det i båda partierna stora majoriteter som ansåg att deras statsministerkandidat Ulf Kristersson skulle vara skickligast på att leda en regering. Nu är det en minoritet bland Centerns sympatisörer som anser detta, och bland Liberalernas sympatisörer har andelen som tror på Löfven ökat från sju till 45 procent.

Vad innebär då detta? Jo, att Januariöverenskommelsen sakpolitiskt är och förblir ett provisoriskt fuskbygge – men att den samtidigt ritar om den partipolitiska kartan på ett sätt som får bestående verkan. Den har skapat nya lojaliteter och sympatier som kommer att bli självförstärkande. När grupper väl har bildats, oavsett hur det gick till, dröjer det inte länge innan medlemmarna blir mer välvilligt sinnade mot gruppmedlemmar än mot utomstående.

Kanske hade Centern och Liberalerna under hösten inte gett upp om Alliansen, kanske var Januariöverenskommelsen avsedd som en temporär lösning. I så fall var det en felbedömning. Höstens och vinterns vägval får konsekvenser under lång tid framöver. Sabunis plan för alliansregering 2022 ter sig helt orealistisk.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons