Öppna rättfärdighetens portar

Ledare Artikeln publicerades
Kläckeberga kyrka. Kyrkorna måste vara öppna i högre utsträckning, menar en statlig myndighet.
Foto: Martin Karlgren
Kläckeberga kyrka. Kyrkorna måste vara öppna i högre utsträckning, menar en statlig myndighet.

Kyrkportarna är stängda i alltför hög grad. Det är den paradoxala slutsatsen i en utredning från Riksantikvarieämbetet.

Debatten kring den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen speglar hur frågor om hur kultur, religion och samhälle blivit allt mera laddade under senare år. Den kyrkoantikvariska ersättningen infördes efter relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten för att hjälpa trossamfundet att underhålla sina kyrkobyggnader enligt kulturmiljölagens krav. Eftersom kyrkan enligt lag ska vara rikstäckande är i praktiken samfundet bundet att för all framtid förvalta kyrkobyggnader från söder till norr och från öster till väster.

Staten har dock aldrig levt upp till sin del av kontraktet. Ersättningen på 460 miljoner kronor om året har aldrig räknats upp utan urholkats år från år. - medan kyrkans medlemmar fått bära en allt större del av kostnadsbördan.

Men under Miljöpartiets år som ansvarigt för kulturdepartementet började ersättningen att betraktas som ett ideologiskt verktyg att förfoga över. I kulturarvspropositionen skrev regeringen att det ”kyrkliga kulturarvets potential för en hållbar samhällsutveckling bättre ska tydliggöras”. Kulturarvet borde också, skrev regeringen, bli en ”angelägenhet för alla”. Det var termer som förde tankarna tillbaka till en statskyrkotid. Ett fristående trossamfunds fastigheter sågs som instrument för det gröna samhällsbygget. Termen ”för alla” ges en annan innebörd än att kyrkan också är en kulturbärare och en manifestation av vår historia, den är svår att inte tolk utan att kyrkorummets religiösa innebörd tonas ned.

Det blev en politisk strid. Allianspartierna drev igenom ett tillkännagivande i riksdagen om en fördjupad kartläggning av skyddsvärda kyrkobyggnader mer uttalat för att ”värna det kristna kulturarvet”. Statskontoret ska senare i höst presentera svar i den frågan inom ramen för sin översyn av ersättningen.

Nästa regering får som beredande underlag också en färskrapport från Riksantikvarieämbetet. Den konstaterar bland annat att ersättningen på det hela taget fungerar bra, även om mindre församlingar med stort behov av renoveringsbidrag kan vara förfördelade då de saknar resurser att svara för egenfinansieringen.

En kritisk synpunkt från Riksantikvarieämbetet är dock att tillgängligheten till landets kyrkor minskar. Kyrkportar är låsta. Var femte kyrka är i stort sett aldrig öppen utöver gudstjänsttid. I överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och staten är tillgänglighet inte något som definieras, men rent rättsligt har naturligtvis trossamfundets församlingar att leva upp till det ingångna avtalet. Ett större öppethållande skulle rimligen framför allt för de mindre församlingar i glesbygden som redan i dag har svårt att prioritera diakoni och äldrearbete leda till högre kostnader. Och kanske också mindre underhåll. Det kan Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna bekvämt bortse från.

Men något är samtidigt upp och ner när det är statliga myndigheter som identifierar problemet med stängda kyrkor. Det torde ligga i en kyrkas egenintresse att hålla helgedomar i stad och på land öppna för besökare som vill titta på konst eller tända ett ljus.

Ja, öppethållande stipuleras för övrigt redan av profeten Jesaja. (60:11)

”Dina portar ska aldrig stängas, de ska stå öppna dag och natt”.