Omfamna särarten, KD!

Ledare Artikeln publicerades

”In order to be irreplaceable one must always be different” sade den modiga modeskaparen Coco Chanel. Den som vill bli ihågkommen måste sticka ut.

Att sticka ut, i ett konsensussökande samhälle som det svenska, kräver stort mod, en tydlig profil och ett övertygande budskap. Men framför allt krävs ihärdighet och ett gott självförtroende. För i ärlighetens namn, varför lägga tid på någon som signalerar att det är slöseri?
För ett år sedan var Kristdemokraterna ett parti med goda teoretiska förutsättningar. I det läget hade Moderaternas ompositionering öppnat ett stort och outnyttjat utrymme åt höger. En och annan ”gammelmoderat” hade slutat känna sig hemma i Moderaterna och en diskussion om alternativen började gro. Problemet var att Kristdemokraterna, som hade kunnat vara ett rimligt, konservativt alternativ, aldrig blev det för de flesta.
Det är beklagansvärt. Kristdemokraterna har varit viktiga för Alliansen och precis som övriga småpartier har de bidragit till att den socialdemokratiska makthegemonin äntligen brutits. Men det är som om partiet, istället för att värna sin särart och vara de konservativa väljarnas självklara val, inte riktigt vågar vara sig självt när det väl gäller.
En viktig förklaring till det dåliga opinionsläget för regeringen under den gångna mandatperioden sammanhängde med oförmågan att kommunicera vad som hade åstadkommits. Delvis beror Kristdemokraternas urusla prognoser på samma fenomen i dag. Men inte enbart. Precis som Alliansen i stort lider Kristdemokraterna av maktinnehavets baksida: svårigheten att blicka framåt och tänka nytt i ett läge när ingen revolt längre behöver genomföras.
På torsdagen talade Göran Hägglund vid Kristdemokraternas riksting i Umeå. Det var ett tidvis förutsägbart tal vars främsta nyhet var förslaget om att göra det mer lönsamt för den som går på socialbidrag att ta ett tillfälligt arbete utan att samtidigt förlora bidragsrätten. Talet innehöll också argument för vikten av att fokusera på barns- och ungdomars uppväxtvillkor, kryddat med behovet av ökad valfrihet för barnfamiljer, behovet av ökad gemenskap, det lilla samhället, solidariteten och ansvarstagandet. Och så talade Hägglund om tydlighet och bannade de interna kritikerna för deras frispråkighet.
Kristdemokraternas situation är mycket allvarlig. Den riskerar att dra undan mattan för allianssamarbetet om partiet åker ut ur riksdagen år 2014. Partiet uppfattas av många som mossigt, frikyrkligt och framför allt som ett parti av äldre, för äldre. Det är beklagligt, för Kristdemokraterna har potential.
Därför bör partiet tillvarata det faktum att det i dag inte råder någon konkurrens om en otillfredsställd väljargrupp. Vidare bör partiet bejaka alliansens mångfald, man måste våga hålla fast vid sina hjärtefrågor, allianspartierna behöver inte vara överens i alla frågor, tvärtom förutsätter idéutvecklingen olika borgerliga perspektiv. Därutöver måste man börja tala ideologi; det är som regel svårt att vara pragmatisk om man inte vill något särskilt, om man saknar ett särskilt mål.
Slutligen bör man en gång för alla fastslå att man är ett värdebaserat parti som menar allvar med lanserade begrepp som ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”. Det innebär i praktiken att man fortfarande kan uppfatta vissa samhällsfenomen som felaktiga och andra som korrekta, utan att man för den sakens skull strävar efter en politik som i lag förbjuder det förstnämnda eller i lag tvingar på medborgarna det sistnämnda.
”In order to be irreplaceable one must always be different” sade den modiga modeskaparen Coco Chanel. Den som vill bli ihågkommen måste sticka ut. Att sticka ut, i ett konsensussökande samhälle som det svenska, kräver stort mod, en tydlig profil och ett övertygande budskap. Men framför allt krävs ihärdighet och ett gott självförtroende. För i ärlighetens namn, varför lägga tid på någon som signalerar att det är slöseri?
För ett år sedan var Kristdemokraterna ett parti med goda teoretiska förutsättningar. I det läget hade Moderaternas ompositionering öppnat ett stort och outnyttjat utrymme åt höger. En och annan ”gammelmoderat” hade slutat känna sig hemma i Moderaterna och en diskussion om alternativen började gro. Problemet var att Kristdemokraterna, som hade kunnat vara ett rimligt, konservativt alternativ, aldrig blev det för de flesta.
Det är beklagansvärt. Kristdemokraterna har varit viktiga för Alliansen och precis som övriga småpartier har de bidragit till att den socialdemokratiska makthegemonin äntligen brutits. Men det är som om partiet, istället för att värna sin särart och vara de konservativa väljarnas självklara val, inte riktigt vågar vara sig självt när det väl gäller.
En viktig förklaring till det dåliga opinionsläget för regeringen under den gångna mandatperioden sammanhängde med oförmågan att kommunicera vad som hade åstadkommits. Delvis beror Kristdemokraternas urusla prognoser på samma fenomen i dag. Men inte enbart. Precis som Alliansen i stort lider Kristdemokraterna av maktinnehavets baksida: svårigheten att blicka framåt och tänka nytt i ett läge när ingen revolt längre behöver genomföras.
På torsdagen talade Göran Hägglund vid Kristdemokraternas riksting i Umeå. Det var ett tidvis förutsägbart tal vars främsta nyhet var förslaget om att göra det mer lönsamt för den som går på socialbidrag att ta ett tillfälligt arbete utan att samtidigt förlora bidragsrätten. Talet innehöll också argument för vikten av att fokusera på barns- och ungdomars uppväxtvillkor, kryddat med behovet av ökad valfrihet för barnfamiljer, behovet av ökad gemenskap, det lilla samhället, solidariteten och ansvarstagandet. Och så talade Hägglund om tydlighet och bannade de interna kritikerna för deras frispråkighet.
Kristdemokraternas situation är mycket allvarlig. Den riskerar att dra undan mattan för allianssamarbetet om partiet åker ut ur riksdagen år 2014. Partiet uppfattas av många som mossigt, frikyrkligt och framför allt som ett parti av äldre, för äldre. Det är beklagligt, för Kristdemokraterna har potential.
Därför bör partiet tillvarata det faktum att det i dag inte råder någon konkurrens om en otillfredsställd väljargrupp. Vidare bör partiet bejaka alliansens mångfald, man måste våga hålla fast vid sina hjärtefrågor, allianspartierna behöver inte vara överens i alla frågor, tvärtom förutsätter idéutvecklingen olika borgerliga perspektiv. Därutöver måste man börja tala ideologi; det är som regel svårt att vara pragmatisk om man inte vill något särskilt, om man saknar ett särskilt mål.
Slutligen bör man en gång för alla fastslå att man är ett värdebaserat parti som menar allvar med lanserade begrepp som ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”. Det innebär i praktiken att man fortfarande kan uppfatta vissa samhällsfenomen som felaktiga och andra som korrekta, utan att man för den sakens skull strävar efter en politik som i lag förbjuder det förstnämnda eller i lag tvingar på medborgarna det sistnämnda.

AT