• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ökad censur början på slutet

Ledare 2011-08-13 | Uppdaterad 2011-08-13

Foto: Olsen, Linn Cathrin

De norska offren hedras bäst av mer, inte mindre, öppenhet.

Den som handlade om modiga journalister, om den samtida journalistikens utmaningar, om öppenhet och ansvar. Essän från den 23 juli avslutades med orden: "I en tid när medielandskapet förändras snabbare än någonsin förr är frågor kring journalistikens roll och ansvar i högsta grad väsentliga. På många håll i västvärlden oroas man över papperstidningens död. Dessvärre glömmer man då den riktigt allvarliga förlusten; den som följer i tystnadens spår."

Det har under veckorna efter massakern i Oslo och på Utöya skrivits kilometerlånga analyser om händelsen. Som alltid när det ofattbara inträffar söker människor förklaringar. Förekomsten av "ondska" ställs mot människans personliga ansvar och fria val. Den samhälleliga kontexten utvärderas, orsakssamband dechiffreras. Allt för att göra det ofattbara lite mer fattbart.

När katastrofer inträffar är det för många människor naturligt att rannsaka sig själva och det samhälle de är en del av. Dessvärre uteblir ofta den processen hos dem som hade behövt den som mest. När den som gör fel inte ställer sig upp och "erkänner" uppstår ett vakuum, en obehaglig tystnad. Den tystnaden har de människor som inte gjort något fel svårt att hantera. Risken är därför stor att de fyller den med kontraproduktivt innehåll.

Den 31 juli skrev filosofiprofessorn och författaren Torbjörn Tännsjö en artikel på DN debatt som skrämmer. Tännsjö driver flera teser som såväl var för sig som sammantagna är symptomatiska för den större problembilden. Till de mer anmärkningsvärda delarna hör Tännsjös uppfattning om att muslimer och islam behöver särbehandlas, att vi inte behöver "dalta med kristendomen för de kristnas skull", samt att man "är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra". Kontentan är att konflikten står mellan å ena sidan ökad självcensur i syfte att minska grogrunden för hat och å andra sidan det fria, öppna samhällets grundvalar.

En central grund till polariseringen i samhället är avståndstagandet från principen om att lika rättigheter – och lika behandling – alltid är rätt. Idén om särbehandling av vissa grupper bygger på föreställningen om den andre som väldigt olik mig själv, ett offer - inte en aktör - i behov av särskild hjälp. Att förespråka särbehandling av muslimer (utan att definiera vilka dessa är, ingår exempelvis ateister som lämnat muslimska länder?) innebär att man utgår från att en viss grupp, mot bakgrund av sin religion eller etnicitet, är predestinerad att (re)agera på ett visst sätt.

Debatten efter den 22 juli har bekräftat mycket, där det mest alarmerande är uppfattningen om muslimer som inkapabla att förhålla sig till kritik eller satir. Med andra ord, som ett utslag av en förvirrad humanism bekräftar man motståndarens primära argument - de är inte som vi och kan aldrig bli det, därför kan vi inte förvänta oss samma saker av dem som av andra.

För den som utgår från att all kritik av islam är ett utslag av islamofobi och att muslimer inte kan hantera kritik blir det därför naturligt att laborera med förslag om ökad censur. Annars riskerar man att uppmuntra en extremistisk hjärna att begå ett illdåd. Och vem kan eller vill bära ett sådant ansvar?

I dag är det på dagen 50 år sedan Berlinmuren började byggas. I det totalitära Östtyskland, precis som i resten av det av kommunismen kidnappade öst, var censur en del av livet, ja, det var livet. Censur är det öppna samhällets främsta antagonist. Censur är tystnad, rädsla, misstänksamhet, kontroll. Med censuren dör ett samhälles mest vitala del. Dessvärre kommer censuren aldrig att ta död på den "onda" tanken, den som kan vara fröet till den onda handlingen. Istället kommer tankarna frodas någon annanstans, någonstans där majoriteten inte kommer att ha tillträde. Vilka "sanningar" kommer då att se mörkrets ljus?

Därför kan vikten av att vi inte lägger locket på betonas nog så ofta. Precis som Norges statsminister så klokt påpekade bör vi avstå från att bedriva "häxjakt på åsikter". För om vi lägger locket på har vi låtit extremister, av alla schatteringar, vinna.

När Tännsjö indirekt förespråkar självcensur och skriver att man inte behöver "dalta med kristendomen" säger han motsatsvis att vi behöver "dalta" med islam. Och då kan jag inte låta bli att undra om det inte, paradoxalt nog, är att bekräfta föreställningen om att islam särbehandlas, att "ingen talar om det" och att "något" måste göras?

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus