Ogynnsamt klimat för vatten

Ledare Artikeln publicerades
Anpassning till vattenbristen pågår: ny vattenledning grävs i Blekinge.
Foto:TT
Anpassning till vattenbristen pågår: ny vattenledning grävs i Blekinge.

Klimatpolitik är viktigare än vattenbrist för Miljöpartiet.

Mandatperioden 2014-2018 skulle ha varit en politisk skördetid för Miljöpartiet. Miljöfrågorna stod högt på dagordningen och Miljöpartiets företrädare blir miljöministrar. Vad kunde gå snett?

Prioriteringarna, visade det sig. Svensk miljöpolitik bygger i dag på en logik som leder till stora ansträngningar på områden Sverige inte alls kan påverka, samtidigt som högst konkreta miljöproblem som drabbar människor i Sverige och kan lösas i Sverige lämnas utan avseende. All energi satsas på klimatfrågor och en ganska långsökt föreställning om Sverige som globalt föredöme, samtidigt som vattenbristen nonchaleras.

Att regeringspartnern Socialdemokraterna på grund av regionala intressen inte uppmärksammar vattenbristen kan möjligen förstås. Vid partikongressen i Göteborg röstades ett förslag om större statligt ansvar för vattenbristen från Krister Örnfjäder, riksdagsledamot från Kalmar, ner.

Men att också Miljöpartiet har fastnat för denna besynnerliga linje förvånar. I ett svar på en fråga om vattenbrist i riksdagen i december förra året resonerade miljöministern Karolina Skog som om det är en fråga för det internationella biståndet. Sverige arbetar enligt ministern "framför allt inom mål nr 6 som handlar om att Säkerställa tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning för alla". En fråga om vattenbrist och nationell säkerhet i januari i år fick ett nästan identiskt svar.

Detta var alltså ett halvår efter att vattenbristen hade aktualiserat frågan om nödslakt av kreatur.

Men den målkonflikten är det lika bra att ta itu med nu, i synnerhet som det har visat sig att vattenbrist inte passar in någonstans i existerande myndighetssystem och därför ingen har något övergripande ansvar.

I hela Sverige är det nu bara i nordligaste Norrland som grundvattennivåerna är över eller nära de normala. Enligt Sveriges geologiska undersökning har södra delarna av Norrlandskusten, östra Svealand och östra Götaland nivåer som för årstiden är mycket under de normala. Öland och Gotland har nivåer som är under de normala.

I och med att vatten blir en mer påtagligt begränsad resurs och vattenbristen blir närmast permanent kommer diskussionen om vem som går först och varför att intensifieras. Vattenbristens utbredning indikerar att det inte är ett problem som löses bäst av de enskilda kommunerna.

Att människors tillgång till dricksvatten ska säkras först torde vara en okontroversiell utgångspunkt, men hur blir det med fördelningen mellan låt säga lantbruk, besöksnäring och industri? I delar av Sverige är dessa frågor redan aktuella, i somliga kommer de att aktualiseras. Om inte detta är ett stort problem i relationen mellan människa och natur, det vill säga en miljöfråga, är väl frågan vad som är det.

Men den som söker efter vattenbrist på regeringens webbplats i dag får sex träffar, ingen av dem om Sverige. Det verkar inte bättre än att drömmen om globalt ledarskap i klimatfrågor försenar insatserna.