O Jerusalem, bland städer enda stad som frid oss bär

Ledare

Med Donald Trumps Jerusalembeslut är tvåstatslösningen definitivt överspelad.

Foto:
Donald Trump signerar tvåstatslösningens avskaffande.

Det fanns enligt ledande bedömare en chans på en procent att president Donald Trump skulle lyckas lösa den israelisk-palestinska konflikten. Den var inte stor men likafullt större än tidigare presidenter, vars chanser kunde bedömas som obefintliga. Genom sin oförutsägbarhet skulle Trump eventuellt - så var tolkningen - kunna komma runt låsningar och få ihop ett nytt slags ”deal”.

Med beslutet att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad får denna mikroskopiska chans sägas ha gått om intet. USA:s särställning i regionen såsom nära allierad med Israel, odiskutabel världsledare och på sätt och vis neutral medlare har upphört. Nu återstår bara den första aspekten; den andra håller Trump som bäst på att avveckla. Liksom i konflikten mellan Saudiarabien och Iran riskerar det amerikanska ställningstagandet att leda till att spänningar intensifieras samtidigt som alternativen för konfliktlösning försvagas. Tidigare presidenter har just på grund av sådana farhågor avstått från att flytta ambassaden till Jerusalem, trots att kongressen har beslutat om att det ska göras.

Om något positivt kan komma ut av beslutet om Jerusalem skulle det möjligen vara att även omvärlden tvingas tänka nytt. Allt har under lång tid talat emot tvåstatslösningen - likafullt har världssamfundet, och inte minst entusiastiskt Sverige, framhärdat i att den är realistisk. Det är som om de enorma investeringar, både ekonomiska och moraliska, som har gjorts i denna lösning har hindrat insikten om att den inte längre är gångbar. Oviljan att erkänna misslyckandet kan också ha spelat in, liksom bristen på acceptabla alternativ.

Men det finns också en betydande risk att en praxis etableras som riskerar fred och stabilitet även annorstädes. Kristdemokraternas andre vice partiledare Lars Adaktusson biföll Trumps beslut med motiveringen att Jerusalem ”i praktiken” redan tillhör Israel, det vill säga efter att östra Jerusalem ockuperades 1967 och sedan annekterades 1980 och nu utgör en del av landets ”eviga och odelbara” huvudstad. Med en sådan logik, grundad på totalt ointresse för internationell rätt, läggs grunden för alla tänkbara territoriella anspråk exempelvis Ryssland kan tänkas vilja göra. Vad är till exempel Krimhalvön om inte ”i praktiken” rysk? På vilka grunder ska stater fördömas som genom att frysa konflikter skapar ett status quo som sedan ”i praktiken” motiverar att gränser ritas om?

Än mer beklämmande är att se Trumps agerande sättas in i en inrikespolitisk kontext, där den jämställs med den rödgröna regeringens erkännande av Palestina. Eftersom vår regering är så korkad, lyder resonemanget, kan den inte gärna klaga när Trump beter sig korkat. Det är en symmetri som är befängd. Ett självständigt Palestina ingår i tvåstatslösningen; det är upplysningsvis därför den kallas en två-stats-lösning. Mot det svenska erkännandet som process och politiskt hantverk kan kritik riktas men knappast mot erkännandet i sig.

Kritik kan däremot riktas mot ett erkännande som godtar anspråk som hittills aldrig har accepterats, och som omöjliggör den ”lösning” som omvärlden i allmänhet har sett framför sig utan att kombineras en antydan till idé om hur konflikten ska lösas istället. Vad USA gör spelar också oändligt större roll i sammanhanget. Wallström i all ära men här överskattar hennes kritiker Sveriges betydelse.

Mot denna bakgrund kan man också vända på bedömningen att Trumps beslut var korrekt men timingen olämplig. Det är ett olyckligt beslut som kan få katastrofala följder - men det var samtidigt ofrånkomligt.