• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Nyttiga nidporträtt

Ledare 2010-09-09 | Uppdaterad 2010-09-09

Foto: Catrin Edman

Foto: Catrin Edman

Det skriver Johan Ingerö i det senaste numret av tidskriften Neo. Han fortsätter: ”Inte ens i hennes böcker, som hon enligt egen utsago skrivit just för att hon vill kunna fundera, resonera och tala till punkt, förekommer några djupare resonemang.”
Den socialdemokratiska valstrategin går ut på att bemöta varje sådant påstående med indignation och antydningar om planmässiga personangrepp. Även kritiken inom de egna leden fördöms. ”Kampanjen mot vår partiordförande är ett stöd för den borgerliga alliansen och deras fortsatta nedrustning av välfärden i Sverige”, skrev lojala partiarbetare på DN Debatt.

Sahlin bör granskas. Hon vill bli statsminister. Hon gör sitt eget ledarskap till en huvudfråga.
Liknande kritisk granskning sker nu av Fredrik Reinfeldt. Den färska boken Bokslut Reinfeldt går hårt åt regeringens politik. Reinfeldt jämförs föga smickrande med USA:s förre president George W Bush. ”I båda fallen handlar det det om att göra nya språkliga innovationer, och att ha en väloljad PR-apparat i ryggen”, heter det i boken, skriven av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen.
Balansen i kritiken är därmed etablerad. ”Bokslut Reinfeldt” är en politisk pamflett med det ärliga uppsåtet att kritisera från vänster. Neo må vara en tidning med borgerlig agenda. Men Ingerö skriver snarare med en nyfikenhet att förstå varför den unga politiska stjärnan Mona Sahlin inte lyckas få entusiasm ens bland de egna.

”Men där Mona Sahlins enkla och okomplicerade sentenser för tjugo år sedan andades en viss fräschör, känns de idag mest nattståndna. Sverige har en komplicerad väg i en komplicerad värld framför sig. Mona Sahlin tycks sakna genomtänkta idéer för hur den vägen ska beredas. Och om hon har några idéer har hon i varje fall inte för avsikt att dela med sig av dem”; skriver Johan Ingerö. Han noterar att han under sex månader har försökt få intervjua Mona Sahlin, utan att lyckas.
I ”Bokslut Reinfeldt” anklagas moderatledaren knappast för brist på idéer. Han får kritik för förändringarna i det gamla svenska välfärdssamhället. Han beskylls för att mena ett, men säga något annat.

Förutom boken (Ordfronts förlag) ger SSU ut ett tjockt specialnummer av sin tidning Tvärdrag. Man kan tycka en hel del om dessa 76 sidors ganska ensidiga veklagan över tillståndet i Sverige. Men det viktiga är att idédebatt, eftertänksam eller agitatorisk, förs från alla håll. Den dagliga mediebevakningen hamnar ofrånkomligen i de dagsaktuella trätorna mellan partierna. Där jämförs de blockskiljande hundralapparna i utspelen. Det finns inte svängrum att ställa de avgörande frågorna. Är Mona Sahlin en bra statsministerkandidat? Är Alliansens politik bra för dem som halkar efter?
I tisdagens P1 Morgon höjdes varnande röster mot alltför stora klyftor mellan arbetstagare och arbetslösa-sjukskrivna. Tapio Salonen, professor i socialt arbete, fick ett lågmält men tydligt stöd av Lars Calmfors, ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd.
I valrörelsens slutspurt ställs därmed frågorna om en fortsatt sänkning av inkomstskatterna.

Leder ytterligare jobbskatteavdrag till att många fler kommer in på arbetsmarknaden? Hur många är arbetsföra? Finns det jobb åt dem?
Skapas alltför stora klyftor mellan de som har och dem som inte har. Uppstår en synlig uppdelning i rika och fattiga?
Och till sist: Vill verkligen alla höginkomsttagare ha än lägre skatt? Är det roligt att ha pengar om man vet att andra inte har?

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus