• KOMMENTERA
•      

Bakgrund, måndag; Per Dahl

Nyttan av "dra åt helvete"-pengar underskattas i vårt land

Ledare 2007-12-09 | Uppdaterad 2007-12-12

Är det ett problem? Ja, men inte så som Katrine Kielos uppfattar det, när hon i Dagens Arena upprörs över att den rikaste procenten svenskar kanske äger uppåt 32 procent av landets tillgångar. (Exakt hur det är beräknat ser jag inte med en lite trassliga datalinan som just nu utgör kontakten med omvärlden). Zennström, Kamprad, Rausing och de andra har ju faktiskt gjort något. Och de har inte tagit pengar av oss, det är vi som ansett att det de har erbjudit – från mjölkförpackningar till billiga modekläder till platta paket till datatelefoni – har varit värt det vi velat betala.

Vad som däremot är ett akut problem är att så få andra svenskar har egna förmögenheter. Vi är så hjälplöst beroende av våra månatliga arbetsinkomster att det till och med växt fram ett särskilt uttryck för de pengar på banken som gör att någon kan ta risken att skälla ut chefen: ”dra åt helvete-pengar”. Vi har blivit ett samhälle av skuldsatta proletärer, skulle Karl Marx säga med ett mysande.

Det intressanta är att den rapport Katrine Kielos utgår ifrån konstaterar att förmögenhetsutvecklingen i stort sett har skett under dominans av socialdemokratisk politik. Kielos själv är naturligtvis besviken och efterlyser mer och radikalare politik. Den har inte varit tillräckligt socialdemokratisk.

Tvärt om – mycket av den förmögenhetsfördelning vi ser i dag är snarast en följd av denna. Ta alla dem som surfat på stigande bostadspriser. Hyresregleringar och politiskt styrda höga byggkostnader har varit två faktorer som gjort bostäder på fungerande marknader så attraktiva. Många kunde börja surfandet tack vare den socialdemokratiskt märkta inflationspolitiken för trettio-fyrtio år sedan. En fyrtiotalistgeneration fick en snabb Le Mans-start, helt olik det som gäller för dagens unga.

Kielos sätter en ära i att vanliga svenskar inte har skattat sig förmögenheter genom sitt pensionssparande i lika hög grad som i många andra länder. Det skulle liga något fint och värdefullt i att vara del i ett välfärdskollektiv som gammal. Jag har själv mycket mycket svårt att förstå vitsen med detta. Som gammal kommer jag att bli politiskt svag, och inte ha det minsta att sätta emot när min pensionstids politiker vill klå av mig min välfärd. Varför skulle jag göra mig beroende av dem? De kommer att följa en väljarmajoritets behov, och till den majoriteten kommer pensionären Dahl aldrig att höra. Som gammal kommer jag likt alla andra pensionärer vara fritt villebråd.

Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarson talade på sin tid ofta om ”ägardemokrati”. Den vanliga människan skulle känna trygghet genom de resurser han eller hon hade tillgång till, utan att behöva anpassa sig. Hade Hjalmarsons perspektiv vunnit politisk styrka hade vi i dag sett en mer balanserad fördelning av ägande i vårt land. De verkligt rika hade inte varit fattigare. Men vi vanliga människor hade haft en betydligt bredare bas för vår välfärd och vårt oberoende.

Hur många färre långtidssjukskrivningar tror ni att vi haft om fler hade haft egna ”dra åt helvete-pengar” och vågat säga upp sig och byta jobb?

Per Dahl

• KOMMENTERA
•