Nytt fängelse i Kalmar kan låsa upp Kriminalvårdens knutar
Påståendena om att brotten minskar syns i vart fall inte just nu på landets häkten. På flera platser är häktena överfulla. En häktning är som bekant inget straff och överbeläggningen är nedbrytande för personer som ska betraktas som oskyldiga innan dom faller, den äventyrar också rättssäkerheten.
Även på landets fängelser ökar åter antalet intagna. När straffen skärps och polisen får ökade resurser samtidigt som befolkningen ökar måste Kriminalvården ställa om och bygga nya ”kåkar” istället för att minska antalet platser.
Arbetet har präglats av många låsningar. Sedan centralfängelset i Malmö, Kirseberg, en anstalt likt Kalmars, lagts ned råder det brist på celler i södra Sverige. Myndigheten gallrade ut Svedala kommun som plats för en ny etablering, men efter starka protester från en liten grupp röststarka invånare har nu de planerna avskrivits och Kriminalvårdens ledning söker med ljus och lykta efter en annan ort.
Skåningarnas nimbybeteende (gärna fängelse - men inte på min bakgård) öppnar samtidigt upp möjligheterna för en expansion i Kalmar. Det nuvarande fängelset är långtifrån ändamålsenligt och dess läge försvårar också annan utveckling i staden. Kriminalvården har exempelvis nyligen haft långtgående invändningar mot planerna på ett intilliggande parkeringshus av säkerhetsskäl.
Att öppna en ny och större anstalt i Kalmar där det redan finns en anstalt lär också bli billigare än att välja obruten kommunmark. Lägg därtill att Kriminalvården samtidigt får möjlighet att ersätta det slitna häktet i centrala Kalmar medan fastighetsägaren Specialfastigheter kan omvandla det nuvarande fängelset till centralt belägna bostäder.
Ska Sverige bli tryggare krävs det inte bara isolerade satsningar på polis, åklagare och domstolar utan också på kriminalvården som dessvärre sällan får tillräcklig politisk uppmärksamhet.
Av ekonomiska skäl kan det framstå som frestande att prioritera ett fåtal större enheter. Men det finns stora fördelar med att satsa på mindre anstalter. Inte för att bedriva regionalpolitik utan för att splittra de allt mer lättrörliga kriminella gängmedlemmarna. Fängelsemiljöerna ändrar karaktär när IS-terrorister, gängmedlemmar och utövare av hedersvåld samsas med fler unga förövare.
Grova brottslingar kan tillhöra en gruppering före rättegång och straff och en annan på fängelset. På massfängelser blir vården en chimär. Kostnaden per fängelsedygn sjunker möjligen i Kriminalvårdens budget, men samhällskostnaden av passiv förvaring som knappast leder till att fler vänder om blir desto högre.
”Visa mig era fängelser och jag ska berätta i vilket lands lever”, sade en gång Winston Churchill.
Det är ord att lyssna till också i dag när häkten är överfulla och när kommuner säger nej till att upplåta plats för en central samhällsverksamhet.
