• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Nya generationens familjepolitik?

Ledare 2010-07-21 | Uppdaterad 2010-07-21

Dagens familjer är ofta mycket stressade. Foto: Scanpix

Familjen har ju under 1900-talet motarbetats aktivt av de socialdemokratiska regeringarna, samtidigt som den varit praktiskt taget ointressant inom de av liberalism alltmer färgade borgerliga leden.
Undantaget är Kristdemokraterna, som också länge profilerat sig som Sveriges enda familjevänliga parti. Problemet är att KD aldrig varit speciellt högljudda eller ens djuplodande i de familjepolitiska frågorna. När de vågat öppna munnen har de allt som oftast fått en smäll på kinden för att vara sådant som dagishatare, hemmafrukramare och patriarkatanhängare. Den familjepolitiska debatten har milt uttryckt varit alltför onyanserad alltför länge.

I höstas jämförde Mona Sahlin (S) valfriheten i föräldraförsäkringen (d.v.s. föräldrars möjlighet att själva välja hur de vill vara hemma med sina barn) med barnaga. Bara några veckor innan detta utspel hade en ny forskningsrapport slagit fast att bland barn och ungdomar som uppvisar självdestruktiva beteenden överlag har en svag eller dålig relation till föräldrarna. Barn som tillbringar mindre tid med sina föräldrar under uppväxten mår sämre än andra barn. Lika förbisett som viktigt är också att många föräldrar vill stanna hemma mer med sina barn än vad lagstiftningen och skattesystemet idag medger.

De rödgrönas gemensamma utspel på familjepolitikens område har handlat om utbyggnad av barnomsorgen, att möjliggöra för föräldrarna att överlåta dagar i föräldrapengen till andra personer, och att det är viktigt att politiken utgår ifrån att alla familjer ser olika ut.
Alliansens nya familjepolitiska program i tio punkter är märkligt likt det program som Socialdemokraterna antog vid den egna partikongressen tidigare i år. Alliansen vill t.ex. i likhet med S att föräldrar ska kunna ta ut föräldraledighet samtidigt upp till 30 dagar, att barnomsorg ska erbjudas även på obekväma arbetstider, samt höja understödet för ensamstående föräldrar.

Så långt ser det mest ut som att de rödgröna å sin sida lyfter familjefrågorna nu under valrörelsen för att konkurrera ut KD. Om KD åker ur riksdagen, vilket risken är stor för, finns ingen möjlighet för den borgerliga Alliansen att bilda ny regering. Och Alliansen verkar för sin del mer intresserade av att desarmera S i denna fråga, än att provsmaka en mer familjevänlig politik à la KD.

Den pågående familjepolitiska striden är med andra ord inte någon framgång utan snarare ett nederlag för KD. Den handlar i realiteten om hårklyverier, på ett politiskt område som kippar efter andan av det politiska stryptag med järnhandske som råder. De svenska familjerna har kommit att få den sämsta ställningen i hela västvärlden. Här kombineras maximal ekonomisk ofrihet med politisk detaljstyrning och ett medielandskap där alla former av ifrågasättanden mot familjen odlas. Hur svårt kan det egentligen vara att presentera en alternativ politik på ett sådant område?

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: