Ny rasism med antirasistiska förtecken
Så blev vi alla rasister är en - säkerligen medvetet - provocerande boktitel. Rasism är förhatlig för alla som är vid sunda vätskor. Vem påstår att ”vi” i alla fall är rasister, och på vilka grunder?
I boken, som har skrivits av ledarskribenterna Ivar Arpi (Svenska Dagbladet) och Adam Cwejman (Göteborgs-Posten) och nyligen kommit ut på Timbros förlag, beskrivs ett slags tänkande som har spridit sig det senaste årtiondet och som ger sig till känna genom begrepp som vithet och rasifiering. Rasbegreppet har enligt Arpi och Cwejman kommit tillbaka i den offentliga debatten, nu utifrån utgångspunkten att vita medborgare har privilegier som förvägras andra. En ”liten men förhållandevis röststark” grupp journalister, aktivister och akademiker hävdar detta.
Arpi och Cwejman beskriver inte bara detta tänkande utan plockar också isär det i dess inkompatibla beståndsdelar. Å ena sidan finns idén att ”ras” är en social konstruktion - därav begreppet ”rasifiering” - å andra sidan odlas föreställningar om att ”vita” är på ett visst sätt och att det mänskliga samhället består av ”kroppar” snarare än av personer. Detta är långtifrån upplysningens idéer och den ideologiska gestaltning de har fått i liberalism och socialism. Det nya rastänkandet må grundas på antirasistiska intentioner, men kan leda till precis samma förhållningssätt - behovet av rasåtskillnad (”separatism”) till exempel.
Samtidigt väcks vid läsningen frågan hur vanligt förekommande dessa nya idéer om rastillhörighet egentligen är. Arpi och Cwejman gör gällande att dessa idéer nu återfinns i den offentliga debattens mittfåra, vilket nog får sägas vara en lätt överdrift. Några starka företrädare inom svenskt partiväsen finns inte. Inte heller har det nya rastänkandet kommit till uttryck i statliga utredningar, regleringsbrev för myndigheter eller lagstiftning. Genomslaget i ledande medier tycks också vara begränsat, medan det däremot är stort i alternativa medier och vissa bloggar (en av de tongivande har dock inte uppdaterats sedan 2014).
Den arena där den nya antirasismen sannolikt har störst potential att få en bestående verkan är akademin, där det kan undervisas och forskas i ”kritiska vithetsstudier”. Tyvärr får man ingen riktig bild av vilken typ av forskning som bedrivs, hur stora anslag den genererar eller vid hur många lärosäten den sker. Att det finns företrädare för den extrema åsikten att i stort sett alla är rasister framgår tydligt av Arpis och Cwejmans bok, likaså att åsikten kan få häpnadsväckande konsekvenser.
På grundval av det material boken presenterar, inte minst den svårgenomträngliga akademiska jargong med vilken vithetsstudier bedrivs, kan man dock lika gärna få bilden att det är ett randfenomen. Och mot bakgrund av de senaste årens politiska utveckling är det kanske ingen vågad slutsats att dess betydelse inom politik, förvaltning och offentlig debatt kommer att avta snarare än tillta.
