Nödvändig återgång till beredskapspolis

Ledare ,

Avskaffandet av beredskapspolisen lämnade uppenbarligen ett tomrum. Nu ges Försvarsmakten åter liknande befogenheter.

Artikeln publicerades 21 februari 2015.

En ny tolkning av lagen gör att från och med den 1 februari kommer polisen att kunna be Försvarsmakten om hjälp med bland annat att säkra byggnader, bedriva underrättelse och tillhandahålla stridande personal.

För att kunna hantera det utökade mandatet är tanken att soldaterna ska genomgå en två veckor lång polisutbildning. En i sig ytterst kort variant av den numera treåriga polisutbildningen. Försvarsutskottets Stig Henriksson (V) är kritisk till huruvida soldaterna kommer att klara av det uppdrag de ställs inför.

Men det betyder inte att satsningen i sig är felaktig. Man bör dock fråga sig hur många extrauppgifter Försvarsmakten kan hantera utan extra resurser.

Militärt stöd till polisen är inte heller en ny tanke. Det var tidigare verklighet, men har som så mycket annat inom det svenska försvaret lagts ner. Det tidigare civilförsvaret har gått samma öde till mötes. Den tidigare folkliga förankring som fanns med värnplikten, vilken försörjde såväl hemvärn, deltidsbrandkårer och beredskapspolis med manskap är i dag närmast historia. Det finns dock ingenting som talar för att nationella kriser inte kan ske i dag; med blicken riktad över Europa är det snarare tvärtom. Möjligheten till krishantering måste anpassas till dagens situation även om tragedin i Ådalen 1931 för vissa drar sig till minnes.

Fördelen med den särskilda beredskapspolisen, som hade polismans befogenheter, var att de agerade i grupp under ledning av en ordinarie polisman. Det skapade också ett förtroende för insatserna. Som alltid vad gäller polisens arbete är förtroende av avgörande betydelse. Den kommande lösningen verkar ge soldaterna ytterligare befogenheter, vilket måste vägas mot att polisen och Försvarsmakten har olika huvuduppgifter. Tilliten får inte naggas i kanten.

Ett motiv för avskaffandet av beredskapspolisen var att den borgerliga regeringen samtidigt ökade antalet poliser, men den ökningen blev närmast verkningslös på grund av den stora befolkningsökningen.

Till skillnad från exempelvis frivillig brandkåren kan inte assistans till polisen ersättas civilt. Samtidigt finns behovet av detta, vilket inte minst visade sig vid orkanen Gudrun 2005. Polisen var då tvungen att fokusera på detta arbete, medan beredskapspolisen kunde ansvara för polisens mer vardagliga uppgifter. Att Sverige har varit förskonat från svåra nationella kriser är inte en ursäkt för att avskaffa möjligheten att hantera dessa.