Nej till skolcensur

Det var ett försök att skriva om historien. Kungarna, generalerna och de kyrkliga reformatorerna tog uppenbarligen för mycket plats i böckerna för Fridolin som såg skolan som ett instrument för identitetspolitik och normkritik.

Skolinspektionen som inte har något uppdrag att förhandsgranska läromedel hade för övrigt en liknande inställning. I en undersökning 2011 om läromedel för årskurs fem och sex i kemi slogs det fast att ”etnicitet är frånvarande” och att bilderna på män ”överstiger antalet bilder på kvinnor”. Det visar hur ambitioner att granska läromedel från politik och förvaltning kan urholka kvalitet snarare än garantera kvalitet.

När Centerpartiet föreslår ett återinförande av en central statlig granskning av läromedel är motivet långt från Fridolins och metoden är en annan än tidigare. Viljan är inte att politisera undervisningen, även om det kan bli följden. I tider när myndighetsaktivisten tagit över ämbetsmannens skrivbord finns det skäl att varna för nya läromedelsnämnder präglade av politiskt populär maktanalys, genusteori och hållbarhetsmål.

Och det är likväl fråga om ett uppvisat bristande förtroende mot lärarkårens kompetens att välja läromedel för undervisningen och frågan är dessutom om det ens föreligger något problem som är i behov av någon lösning.

När den statliga granskningen utreddes vid tiden före det andra världskriget var syftet i första hand att hålla nere kostnaderna, något som Anna Johnsson Harrie understryker i en doktorsavhandling vid Linköpings universitet om frågan. Utgifterna ansågs för övrigt ha haft ”en särskild stad-landsbygd dimension” vilket lär ha varit en anledning att dåvarande Bondeförbundet i likhet med andra partier slöt upp bakom inrättandet av läroboksnämnder.

Men det blev faktiskt Göran Persson som skolminister som avskaffade granskningen 1991. Om andra delar av avregleringen och kommunaliseringen av skolan framstår som långtifrån lyckade fanns det goda skäl för lärobokscensurens upphörande.

Konkurrensen mellan förlagen förklarade den högre kvaliteten på skolböckerna. Granskarnas uppdrag blev allt mer oklart. Lägg därtill att synen på läromedel hade förändrats, långt före Internets genombrott. Grundböcker jämfördes källkritiskt med andra källor. Läromedlen blev fler. Tiden var förbi då Carl Grimbergs mästerverk låg överst på kateder och skolbänk.

Det finns goda skäl att i skola och samhälle värna gemensamma referensramar och kulturarv. En litteraturkanon kan vara ett utmärkt hjälpmedel för lärare i skolan. Att borgerliga partier länge såg förhandsgranskningen av läromedel ur detta perspektiv är värt att påminna om.

Men motiven skiftar. När Centern efter år av törnrosasömn på skolområdet kliver in i debatten är det ökningen av antalet obehöriga lärare som ska vägas upp med en centraliserad läromedelsgranskning. Det är en omvänd ordning.

Nog kan lärarna befrias från byråkratiska arbetsuppgifter, men en centraliserad läromedelsgranskning innebär att lärarnas inflytande över de egna lektionerna försvagas och att kollegiets betydelse minskar. Om läraryrkets status ska stärkas och inte försvagas är det fel väg att gå.