Natovännen Moberg

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Ragnhild Haarstad / SvD / SCANPIX

Tillskriv inte Vilhelm Moberg uppfattningen att han var Natokritiker. Ty det var han inte.

Det har blivit populärt att hänvisa till författaren Vilhelm Moberg i den svenska Natodebatten. Det är motståndare till ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen som tillskriver motståndsmannen och liberalen Moberg etiketten ”Nato­kritiker”.

En grupp Natokritiker i Nybro ­säger sig vara inspirerad av Moberg i frågan. Och i Smålandsposten parafraserar den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson Mobergs ord ”sanningen kryper fram” om ”överhetens” kamp för att föra in Sverige i Nato. Samme Nilsson talade också på Mobergsällskapets sommar­seminarium i Långasjö den 2 juli – en dag som ägnades åt just författarens inställning till krig och fred.

Men om Natokritiker vill hänvisa till svenska författare bör de nog välja någon annan. Det råder inte heller någon brist på kulturpersonligheter som under efterkrigstiden hamnade på fel sida av historien.

När Eyvind Johnson i sitt vårtal 1954 talade om USA:s styrka som den enda garanten för vår trygghet beskrevs det av författaren Karl Vennberg som ”en spark med en SA-stövel”. Detta trots att Johnson varit en framträdande svensk antinazist.

Vennbergs utspel kom att lägga grunden för det som kom att kallas den ”tredje ståndpunkten”. För­fattare som Verner Aspenström, ­Sivar Arner, Arthur Lundkvist, Moa Martinson och Stig Carlsson sade sig förenas i att inte vilja göra ett ställningstagande för vare sig USA eller Sovjetunionen.

Med tanke på att valet stod ­mellan demokrati och diktatur var den tredje ståndpunkten mer av ett ställningstagande mot USA än mot Sovjetunionen.

”Jag har gjort mitt val mellan de båda systemen. Någon tredje ståndpunkt kan jag icke finna. Nu lika lite som när det gällde kampen mot ­nazismen.

Orden är Vilhelm Mobergs i Morgon-Tidningen 1951. Och de återges i litteraturvetaren Anna Karin ­Carlstoft Bramells läsvärda artikel En omöjlig neutralitet– Vilhelm Moberg och den tredje ståndpunkten.

Moberg försvarade återkommande Nato – tänkvärt i en tid då ­neutralitetspolitiken stöddes från Socialdemokratin till Högerpartiet. När utrikesminister Östen Undén kallade Nato för ett militärt stormaktsblock uppmärksammade ­Moberg att försvarsalliansen rymde länder som Nederländerna, Belgien, Island, Portugal, samt våra nordiska kollegor Danmark och Norge.

Och när det kommunistiska Nordkorea invaderade Sydkorea slog han fast att ”endast genom ett upprättande av detta säkerhetssystem, bestående av alla demokratiska ­riken i vår världsdel, kan det tredje världskriget avvärjas.

Mobergs tankar och ord känns i detta ämne rykande aktuella. I den svenska debatten talas det sällan om att två av våra nordiska grannländer är medlemmar. Den inter­nationalistiska solidariska dimen­sionen som Moberg framhåller bör också i dag understrykas.

Så hänvisa gärna till Vilhelm ­Moberg i Natodebatten. Det mår ­debatten bara bättre av.