• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bakgrund, tisdag; Per Dahl

När ska den tandläkaren få fylla ett hål?

Ledare 2009-03-02 | Uppdaterad 2009-04-07

FAKTA

Engman, Max & Villstrand, Nils Erik, 2009, Maktens Mosaik : enhet, särart och självbild i det svenska riket (498 s). Atlantis (isbn 978-91-7353-314-0): Stockholm, 2009/Svenska litteratursällskapet i Finland (isbn 978-951-583-172-9) : Helsingfors, 2009.

Min bekant anmärkte torrt att såväl överstedottern som bondhustrun på den förlorande sidan i ett inbördeskrig brukade sväva i livsfara. Men bondhustrun hade sällan resurser att ta sig utomlands, vilket överstedottern oftast hade.

Det retade migrationsverkets tjänstemän, konkluderade han. Dessa hade sällan överstar till fäder. Hur skulle de nu kunna uppfatta sig själva som högre stående än den utlänning de hade framför sig?

Replikväxlingen kommer i minnet på söndagen, när den första delen av Maciej Zarembas nya serie om integration publiceras i Dagens Nyheter.

Hur kommer det sig, frågar han, att ingen i den gigantiska svenska flyktingbyråkratin ser Edward Issa från Bagdad som den tandläkare han är och sätter honom på snabbkurs så att han kan fylla ett hål hos Folkhandvården i Storuman? Varför tar det år efter år för svensk integration att försöka slussa ut människor till arbete när företaget Paragona på nio månader från scratch kan dunka i en polsk läkare tillräckligt mycket svenska för att han eller hon ska kunna jobba varsomhelst i vårt land?

Zaremba fäller den giftiga anmärkningen att några av dem han stött på i svensk integrationssväng tycks ha målet att hålla igång processen så länge som möjligt för att säkra sina egna anslag. De förmår i alla fall inte urskilja resurserna hos nykomna – ibland kanske mer kvalificerat utbildade än de själva någonsin blir. Så kraven på prestation som leder framåt uteblir. Och gränsen mellan den som är närande svensk och tärande utlänning förblir skarp.

Varför? Kanske antyder en ny bok från Atlantis ett svar av många. ”Maktens mosaik – enhet, särart och självbild i det svenska riket” diskuterar på många plan hur det var att vara ”svensk” i det Sverige före 1809 som hade minst tre politiskt viktiga språk (svenska, finska och tyska) och där den politiska relationen mellan stat och människa kunde se ut på många många vis, inte minst beroende på var man bodde. Att vara svensk undersåte i Kexholms län, i Skåne eller i Pommern var vitt skilda ting.

Särskilt tankeväckande är det antologin som berör människors självförståelse. När var man beredd att rulla upp det mentala fällgallret och acceptera en främling som delaktig i den egna gemenskapen? Vilka roller spelade sådant som språk, härkomst och utbildning? Att man levde under samma lagar och hade samma tro? Vi kan exempelvis läsa om det trassel kronan hade med de många ryskortodoxa i Kexholms och Koporie län, den svenska staten skulle ju vara lutheransk. Att trycka Luther på ryska med kyrilliska bokstäver hjälpte inte nämnvärt.

Omställningen för tvåhundra år sedan gick snabbt. Minnena av mångfalden förträngdes, dåtidens svenska intellektuella besjöng Sverige som ett nordiskt enhetligt land. Tegnér justerade sin dikt Svea, Geijer tonade ned Finlands roll i sin Svenska folkets historia.

Den enhetsgrund lades då som sedan folkhemmet kunde resa sitt bygge på. Nationalismen skapade en horisontell gemenskap mellan alla födda inom gränsen ur den som byggde på att alla var undersåtar under en och samma krona. Att från början vara med i gemenskapen blev det viktiga – de tidigare stånds- och klasspräglade normerna kom i skymundan.

Bidrar detta att vi har svårt att dra vupp gallret och uppfattar många nya svenskar som främmande och antagligen mindre kunniga? Jag tror det. Folkpartisten Nyamko Sabuni, som kämpar med sina värdegrundsprojekt, har en del att hämta från skildringar av vårt land som Holstein-Gottorpsk monarki för 200 år sedan.

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: