Nämnden för barnets bästa

Ledare

Lekmän behövs både i domstolar och inom socialtjänsten.

En parallell till frågan om nämndemän i domstolar är under uppsegling. Margareta Winberg, den tidigare S-ministern som vi senast skrev om med anledning att hon sitter i Svenska kyrkans kyrkostyrelse, har fått regeringens uppdrag att utreda socialtjänstlagen. En fråga som diskuteras är att beslut om tvångsomhändertaganden av barn ska flyttas från de politiskt sammansatta socialnämnderna till tjänstemännen.

Argumenten är ungefär likadana som när det gäller kritiken av nämndemannarepresentationen i underrätterna. Professionen som är utbildad ska bestämma. Lekmännen har begränsade kunskaper vilket sägs bromsa utvecklingen mot en profession baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialdepartementet är inte ensamt om att vilja stärka professionen på politikens bekostnad. Fackförbunden är inne på samma linje och den nye moderatledaren Ulf Kristersson har tidigare lyft detta som en av sina socialpolitiska profilfrågor.

Det är möjligt att många tror att socialnämndernas beslutanderätt i frågorna härstammar från en tid då socialdemokratin gjorde om ämbetsmännen till tjänstemän och förde över makt till politiker. Under 1970-80 talen växte också skepsisen mot en socialstat som i ingenjörskonstens anda påstods omhänderta barn och misstrodde föräldrar.

I själva verket har ordningen precis som nämndemannaväsendet många år på nacken. Dagens socialtjänst växte fram ur den kyrkliga socknens verksamhet med stark lokalt självstyre över den gamla fattigvården. Delaktighet och lokalt socialt ansvar var bärande element i modellen. Tanken att all myndighetsutövning mot enskilda från kommunens sida ska vara demokratiskt förankrad kom också med åren.

I dag har de rättsliga komponenterna i tvångsvården förstärkts. Alla beslut prövas av förvaltningsrätten.

Kan politiker se barnets bästa? Ja, lagen stiftas av lekmän och lekmän kan då rimligen också tolka den. Ingen har hittills visat att politiker av exempelvis omsorg av kommunens ekonomi bromsat omhändertaganden av barn eller att dagens utredningar håller någon nämnvärt låg kvalitet. Det skulle naturligtvis vara möjligt att stärka den beredningsprocessen inom socialförvaltningen genom att i normala beslutsärenden föreskriva exempelvis läkarkonsultationer eller juristmedverkan.

Socialnämnderna är långtifrån de enda som bedriver myndighetsutövning. Politiker avgör också byggnadsärenden eller miljötillsyn efter beredning av tjänstemän. Genom att tjänstemän får en politisk uppbackning stärks beslutens legitimitet och ansvarsutkrävandet blir tydligt. Inga enskilda tjänstemän behöver heller ensamma stå till svars för tuffa beslut som kan röra nya och komplicerade företeelser som hedersvåld eller barnäktenskap. Risken med en ökad professionsmakt blir därför att politikerna inte backar upp tjänstemännens beslut, något som redan sker på migrationsområdet. Det finns en anledning till att den modell som tjänat oss väl bevarats så länge.